Kirsten Grønlien Zetterqvist

 

Vem är Kirsten Grønlien Zetterqvist?
Kirsten Grønlien Zetterqvist undervisar vid Högskolan i Dalarna och Sigtuna folkhögskola i ämnet religionsfilosofi och doktorerade inom detta ämne hösten 2002. Hennes avhandling heter Att vara kroppssubjekt – ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi.
Hon har dessutom intresserat sig för rituella danser, ett sätt att uttrycka livsproblem via dansen.

Varför valde vi att intervjua Kirsten Grønlien Zetterqvist?
I sin avhandling har Kirsten Grønlien Zetterqvist intresserat sig för livsprocessen, det vill säga vad som pågår medan vi lever. Hon har valt förlossningen som det område där hon har velat granska en process där kropp och medvetande är i intimt samspel. Detta samspel som ju i allra högsta grad berör oss alla. Att kunna ha tillit till ett fungerande samarbete mellan kropp och medvetande är av stor vikt för det goda livet.

Nyckelord under intervjun:
Livsprocess, fruktsamhet, födande, att leva, ideal och det biologiska, feminism, livgiverska, skuldbärare, kontinuitet, levliga villkor, kroppen och medvetandet, mönster, erfarenheter, rituell dans, Gud, bön.

Om sig själv:
Kommer ursprungligen från Norge. Tycker mycket om att vara i naturen, och uppleva naturen med sina sinnen. Tron är viktig, relationen med Gud, att ha möjligheten att kunna be. Upplever det som en nåd att få vistas med sin gamla mor som bor i Norge. Att få vara med i moderns bedjande, att finnas i hennes heliga rum.

Om livsprocess, fruktsamhet och feminism:
Kirsten Grønlien Zetterqvist har i sin forskning intresserat sig för livsprocessen, själva levandet, vad som pågår när vi lever. Därmed har hon också arbetat med att få fram begrepp som kan benämna detta. Begrepp som stämmer med hur det är i verkligheten.

Hon har valt födandet som en specifik livssituation där man kan iaktta en speciell situation som kan belysa vad det innebär att leva på ett mera generellt plan.

Att hon har valt just födandet beror på att det finns mycket föreställningar om fruktsamhet i kultur, religion och filosofi. Det finns en klyfta mellan det idealiska och det biologiska i uppfattningen om kvinnors fruktsamhet. Man har lätt idealiserat kvinnan som den heliga modern, en bild som man besjungit och upphöjt, medan de biologiska fruktsamma funktionerna har nedvärderats. I många religiösa system har de biologiska funktionerna varit det heligas motsats. Kvinnan har till exempel ansetts som oren i samband med menstruationen.

I feminismen har man haft svårt att bejaka fruktsamheten hos kvinnan. Eftersom patriarkatets bild av kvinnan har varit så förknippad med just denna funktion har man inom feminismen upplevt att man indirekt bejakat denna bild om man betonat fruktsamheten i kvinnors liv. Man har därför undvikit detta och satt denna kvinnliga funktionen inom parentes. Detta har gjort att Kirsten Grønlien Zetterqvist i sin forskning velat lyfta fram just denna del av kvinnors liv. Jämställdheten får inte ske på bekostnad av livgiverskan, utan det är viktigt att vi hyser respekt även för denna aspekt av kvinnors liv. Ingen av oss skulle finnas till om vi inte vore födda av en kvinna.

Om kropp och medvetande i födandet:
I sin forskning intervjuade Kirsten Grønlien Zetterqvist en barnmorska. Hon försökte då få fram skeendet i själva födandet, hur förhållandet mellan kroppen och medvetandet såg ut. Det hon kom fram till var att vid förlossningen är det kroppen som leder skeendet. Kunskapen kommer inifrån kroppen, och detta måste medvetandet acceptera. Medvetandets uppgift är att vara klart medveten och hålla fast vid vad som pågår, hålla fokus på födandet, men acceptera att kroppen vet och leder förloppet. Det sker således ett intimt samspel där den ena inte kan finnas till utan den andra.

I samband med förlossningsvärkarna följer medvetandet med kroppen ner i botten av varje värk och får då veta något om värken, om förloppet, strukturen. När medvetandet får en föreställning om att det finns en rytm i värkarbetet, blir värkarna lättare att hantera.

Förloppet vid förlossningen kan lära oss något generellt om samspelet mellan kropp och medvetande, en kunskap som kan användas även i andra livssituationer.

Att vara medveten om att man lever:
Att vara människa innebär att man både lever och är medveten om att man lever. Man blir tydligt medveten om frågan om vad som är meningen med livet, och att man själv är ansvarig för sitt liv – ett stort ansvar som läggs på ens axlar.

Detta kan vi inte komma förbi, utan vi måste acceptera det som det är. Eftersom kroppen och medvetandet lever i samspel kan vi ofta få hjälp av kroppen att leva i denna paradox.

Kroppens rytm och rörelser, sinnesupplevelser, promenaden och dansen ger oss klarhet och hjälper oss. Att baka ett bröd, att hitta det basala i livet där både kropp och medvetande får hjälpas åt och samspela ger oss möjlighet att hantera livet.

Om medvetandet:
Att Kirsten Grønlien Zetterqvist använder ordet medvetande i stället för själ eller psyke beror bland annat på att hon tycker att ordet själ är teologiskt belastat. Då är det bättre att använda medvetande – att veta med, tänkande.

Om att få ihop livet:
Vi måste i vårt samhälle skapa oss levliga villkor. När man fått barn står man inför en situation där livet kanske inte längre går ihop. Man vill att det skall fungera i vardagen, men det gör det inte. Kraven är många; jag borde, jag kunde, jag vet, jag vill vara en god mamma, vill kunna fungera som vanligt. Men livet fungerar inte som vanligt när man fått barn, det är förändrat. När vardagens stress gör att livet krackelerar blir de unga kvinnorna skuldbärare. Man tar på sig en individuell skuld för att det hela inte fungerar. Och frustrationen och ambivalensen man känner till sin situation skapar ohälsa.

De unga kvinnorna behöver bundsförvanter som stöttar dem och deras rätt att leva ett gott liv. Vi kan aldrig designa livet utifrån hur vi tycker att det borde vara utan livet och levandet är en kontinuitet där vi måste anpassa oss till hur det ser ut i verkliga livet. Anspråken på livet måste vara rimliga och inom möjligheternas gränser. Men mångas livssituation är i dag orimlig. Därför måste vi besinna oss och skapa villkor som gör det möjligt att leva ett liv vi är anpassade för. Detta borde ett samhälle som vårt ha råd med.

Att få ihop livet och se mönster:
Varje människa vill leva fram det vi egentligen är. Vi behöver se mönster i våra liv för att få en helhetsbild och få hjälp att få ihop bilden av oss själva och våra liv. För att göra detta behöver vi kunskap om hur andra har det, om samma saker har hänt dem, om vi är i samma båt. Att få bekräftat hur vi själva har det.

Vi behöver ställa frågan vart vi är på väg – och till vad, vilka möjligheter som ligger öppna för oss och också göra en kritisk bedömning av rimligheten i detta. Genom sammanhanget vi befinner oss i kan vi få hjälp att göra denna rimlighetsbedömning. Gör vi inte denna kritiska bedömningen finns en risk att vi hamnar på villospår - att vi går vilse.

Om betydelsen av att göra nya erfarenheter i livet:
Kirsten Grønlien Zetterqvist har i sin forskning fokuserat på födelsen och vad som då sker. När födelse sker genom kvinnans kropp händer något med varandet. Som metafor använder hon färgpaletten. En viktig upplevelse blir som en ny färg på varats palett. Den finns där och kan skrämma till en början, kännas ovan. Men så småningom lär man känna färgen, nyansen, och kan använda sig av den. Livsmålningen man gör blir rikare, mer nyanserad när man blandar in den nya färgen.

Om man förnekar färgen, inte använder sig av den, inte stannar upp utan bara går vidare missar man möjligheten till en nyanserad och rik palett.

De erfarenheter man gjort i sitt liv införlivas med en själv, och man kan ta fram dem i samspelet med andra människor. Genom att dela på erfarenheter vi gjort stärker vi gemenskapen mellan oss människor. Vi är alla bosatta i våra egna liv men kan ha en existerande bygemenskap tillsammans.

Om rituell dans:
Den rituella dansen kom till Sigtuna där Kirsten Grønlien Zetterqvist bor genom Britta Haugen, präst, sagoberätterska som leder rituella danser. Dessa danser handlar om kroppens språk i ett rituellt sammanhang.

När man dansar använder man sig av en kollektiv myt, som berättas. Man dansar i cirkel dels ett gemensamt omkväde som ger struktur men också de enskilda medlemmarnas egna tolkningar av berättelsen.

Temat för danserna är liv – död – liv. De börjar som sagan med att allt är gott, men så en dag händer något, och dansen speglar kampen, stödet och hjälpen. Så småningom blir allt gott igen.

De rituella danserna har lånat innehåll från den kyrkliga medeltiden och från urbefolkningars rituella danser. De kan användas både inom och utom ett kristet sammanhang. När man dansat rituell dans en helg mår man bättre. Det handlar om berättelserna, rörelsen. Kroppen får en möjlighet att komma i gång, och det sker ett samspel mellan medvetandet och kroppen i gestaltningen, myterna och symbolerna.

Om det idealiska livet:
Kirsten Grønlien Zetterqvist menar att det är viktigt att vi inte låter våra föreställningar och idealbilder av livet styra oss. Idealet kan bli ett hot för oss eftersom vi aldrig kan nå upp till det. Det är viktigt att hitta rimliga krav på livet.

Om bön:
Bönen handlar om kontakt, tilltal. Att kunna vända sig till Gud och tala om det som bekymrar en. Att kunna säga att här går gränsen för mitt görande och handlande, och att ha en plats att gå till och då kunna överlämna detta.

Det finns saker som man inte kan härbärgera själv, för att det är för stort. Inte bara bekymmer och smärta utan även lycka. Då är det avlastande att känna att det finns någon bakom som tar emot så att man inte går sönder.

Det går att gå till Gud med allt, att vända sig till det som är större än en själv och överlämna i någon annans försorg, till en kärleksfull omvårdnad. Alla religioner har olika språk för vad Gud är, men det gemensamma är att det är något som är större än vi själva. Ingen religion har tolkningsrätt på vad detta större egentligen är. Men det är kontakten med detta större som bönen handlar om.

Om det goda livet:
Kirsten Grønlien Zetterqvist tycker att själva orden det goda livet känns gott. Men hon ser också snabbt en fara, risken att man idealiserar, att det goda livet borde vara på ett visst sätt.
Man kan inte tro att man kan skaffa sig och sedan äga det goda livet. Att allt är klart sedan. Livet är rörligt och levande, det kan man inte manifestera eller fånga. Livet måste få flöda, och därmed skapas också smärta. I allt engagemang riskerar man smärta. Det som är gott kan också göra ont. När jag väljer kärleken riskerar jag således också smärta. Detta gäller i alla relationer även föräldraskapet.

I det goda livet är det viktigt att man kan rikta nådens blick på sig själv. Att kunna säga till sig själv: det duger, det är bra.

Det goda livet innehåller mycket. Det handlar om de goda smakerna, friskt vatten som porlar, det som doftar gott. Att leva i samklang med sig själv och omgivningen.
Men också att se till att de bilder vi skapar av det goda livet inte ger oss nya bördor, att vi känner oss ansvariga om vi inte kan förverkliga det, nå upp till vad vi tycker är det ideala livet.

För Kirsten Grønlien Zetterqvist själv handlar det goda livet om att vara tillsammans med dem hon älskar. Att få vara frisk, och kunna röra sig. Att kunna möta nya saker, som gör henne intresserad, till exempel att kunna gå på en konstutställning och se en bild som är helt ny.
Att få vara eftertänksam, och filosofera över livet. Att få umgås med naturen, att bara vara i naturen och uppleva den med sina sinnen.

En viktig del av det goda livet är också Gudsrelationen. Att ha en tro och kunna be. Att kunna få umgås med sin åldriga mor i hennes bedjande är en nåd. Att försöka ha så lite bekymmer som möjligt, men undvika ordet "borde", och kunna acceptera att det är som det är. Det är alldeles för lätt att bli sin egen fiende med inre krav på hur det borde vara, som inte stämmer med verkligheten.

Text: Karin Bengtsson

Intervjudatum 2003-03-02