Maria Rönn

 

Vem är Maria Rönn?
Maria Rönn är präst i Svenska kyrkan. Pensionerad, men aktiv med Sofiamässor i Sofiakyrkan i Stockholm. Infört "heliga danser" i Sverige.

Varför valde vi att intervjua Maria Rönn?
Maria Rönn har sedan början av 1990-talet arbetat med dans i kyrkan, och har på detta sätt fört samman kropp och själ på ett påtagligt sätt. Hon arbetar med Sofiamässor, en förnyelse av gudstjänsten, som ger en upplevelse av helheten även för den ovane kyrkobesökaren.

Nyckelord under intervjun:
Rörelse, helande, dans, bön, livets träd – helig dans, dansutbildning, sammanhang, riten, handlingen, kristen tradition, Sofiamässa, Gud, livets villkor.

Om sig själv:
Som barn tyckte Maria Rönn mycket om att röra sig till musik. Brodern målade och fick mycket uppmärksamhet för detta och dansen blev ett sätt för Maria Rönn att få samma uppmärksamhet av omgivningen. Vid sex års ålder började hon balettskola, och dansade genom tonåren med professionell inriktning. Hon tröttnade så småningom på den formstrikta baletten och slutade. När hon avbröt dansen blev hon nedstämd och förstod då hur viktig den hade varit för hennes välmående.

Vid tjugo års ålder återupptog hon dansandet som fritidssyssla på Balettakademin i Stockholm. Därefter har hon aldrig släppt dansen. Hon älskar fester med dans och har sökt alla tillfällen till dans, eftersom hon känner att dansen är en förutsättning för henne att må bra.

Maria Rönn har arbetat som journalist och formgivare. I samband med en kris vid fyrtio års ålder kände hon att hon behövde hitta nya vägar, och började läsa religionsvetenskap i Uppsala. Efterhand kände hon behovet att gå djupare in i ämnet. Från början hade hon inte tänkt bli präst, men beslutet djupnade efterhand. Detta trots den manliga dominansen på utbildningen, och alla manliga tvärsäkra uttalanden om vad Gud är.

När Maria Rönn arbetat som präst något år kom tankarna på att införa dansen i kyrkorummet, något som hon har vidare utvecklat sedan dess.

Om heliga danser:
En förebild i dansen har varit Isadora Duncan, och Isadoras uttalande att "Dans är bön", något som från början var svårförståeligt, men som Maria Rönn inte har kunnat släppa. När Maria Rönn arbetat som präst något år började tankarna på dans i kyrkan bli allt starkare. Hon hade då en klar bild av att dansen inte skulle handla om någon vacker kvinna som dansade framför altaret, utan att det skulle vara på ett helt annat sätt, något som innefattade kyrkobesökarna. Hon sökte efter exempel på religiös dans även inom andra religioner. Det hon fann var dervischerna inom islam och danserna inom judendomen.

Hon bestämde sig för att göra ett försök med en enkel dans i kyrkan, annonserade, men intresset var mycket svalt. Endast två personer anmälde sig. Hon fick då kontakt med en kvinna i församlingen som hade varit och dansat cirkeldans på Findhorn i England och fick ny inspiration. Vid andra försöket att komma i gång med dans anmälde sig fem personer. Sedan åkte Maria Rönn själv till Findhorn och gick en längre dansledarutbildning och dansverksamheten kunde komma i gång i stor skala. Danserna var folkliga danser från olika delar av Europa och cirkeldanser med kristen musik. Stegen var enkla och lätta att lära sig.

Efter hand utvecklade Mara Rönn ett eget koncept, som fick namnet Heliga danser, och som nu funnits i tio år. Hon gick på olika vidareutbildningar, bland annat i Tyskland för danspedagogen Maria Gabriele Wosien och hon läste allt som var skrivet om dans i kyrkohistorien. Här fick hon bevis för att det hon intuitivt känt var rätt.

Från början hade man dansat i kyrkorna, men när man påverkades av grekisk filosofi började man dela upp människan i kropp och själ. Själen var det viktigaste för kyrkan, medan kroppen ansågs ha låg status. Detta gjorde att dansen förbjöds.

Nu, menar Maria Rönn har den bibliska enheten mellan kropp, själ och ande återupprättats, och dansen borde därmed ha en berättigad plats i kyrkan. Allt handlar ju egentligen om sammanhanget. 1994 var intresset så stort för danserna att Maria Rönn startade utbildning för dansledare i Sigtuna.

Om namnet heliga danser:
Det är Maria Rönn som gett danserna namnet "Heliga danser". Ordet "helig" knyter an till de ögonblick av total koncentration då tiden tycks stå still, och då vi leds bortom den verklighet vi kan se och ta på. Det är hissnande ögonblick, upplevelser av flow, som man säger inom psykologin och som de flesta människor har erfarenhet av. Hon har förstått att namnet misstolkats, att man tror att det är danserna som är heliga. Men påpekar Maria Rönn, inget är heligt i sig självt, utan det handlar om sammanhanget.

Hon har nu gett danserna namnet Livets träd – heliga danser för att understryka att det är fråga om en kristen rit som innehåller olika enskilda danser. Livets träd är en gammal bild för korset. Denna symbol handlar om livet och livets villkor. Livet är inte lätt, till och med oerhört svårt ibland. Korset som symbol handlar om liv- död- uppståndelse/nypåfödelse, således en mycket bra metafor för hur livet är. Detta måste vi lära oss handskas med, och då är dansen ett bra verktyg.

Om dans och riten som förnyar:
De enskilda danserna är viktiga beståndsdelar i riten "Livets träd – Heliga danser". De måste läras in så att man kan vila i dem. Men det som gör danserna till en rit är det sätt som danserna sätts samman. Det skapas ett sammanhang och en mening. Danserna följer ett bestämt mönster som syftar till att skapa harmoni och frid i sinnet, och öppenhet för förändring. Dansen blir en rituell handling, en möjlighet till förnyelse. När man genomgår en rituell handling sker en förändring.

Maria Rönn har studerat litteraturen och vad som är skrivet om riter. Speciellt har hon fastnat för en beskrivning av aboriginer. Denna Australiensiska ursprungsbefolkning har delat in tillvaron i två olika tider. En tid är arbetstiden, där man arbetar för sin överlevnad. Den andra tiden är festen eller ritens tid. Alla samlas i en gemenskap, för olika rituella handlingar, där man bekräftar sig själva och gruppen. Därigenom sker även en förnyelse för både individen och gruppen.

Ritens kärna är handlingen. Att man gör någonting, som har en symbolisk betydelse tillsammans med andra människor.

Maria Rönn har erfarenhet av att deltagarna inte nöjer sig om de bara dansar enskilda danser. Det rituella skeendet är omistligt för dem. Vid sådana tillfällen när hon dragit över tiden och velat avsluta dansen, innan hela sekvensen har varit färdig, har detta väckt protester från gruppen. Man har velat ha även avslutningen, annars har dansandet inte känts fullständig.

Om den kristna traditionen:
Maria Rönn menar att ritens kännetecken och egenskaper är de samma i alla religioner. Ritens handlingar förnyar och förändrar. För henne själv är det dock viktigt att använda sig av Kristusmönstret liv-död-uppståndelse i dess symboliska betydelse och alla de symboler och metaforer som hör till kristendomen eftersom detta är den grund hon står på. Att använda sig av sin egen religion och de myter man växt upp med gör att man bottnar i tillvaron. Maria Rönn tror att det skulle vara svårt för henne som västerlänning att konvertera till en annan religion, ett helt nytt symbolsystem, och hon har själv aldrig förstått hur människor kan klara detta.

Det är viktigt att bejaka det som är bra i Bibeln, eftersom det finns viktiga saker som angår oss alla. Det som är negativt och känns konstigt i Bibeln, kan man därmed försöka bortse ifrån. Det är viktigt att veta att Bibels skrifter präglats av det samhällssystem de skrevs i, där till exempel synen på kvinnan var annorlunda.

För Maria Rönn erbjuder kristendomen en möjlighet att lära sig något om livet och sig själv. Hur man ska leva sitt liv. En personlig glädje.

Om Sofiamässorna:
Sofiamässorna handlar om en mässa (gudstjänst med nattvard) där man använder sig av en Gudsbild bortom det manliga och kvinnliga. Kyrkan som präglats av ett patriarkaliskt synsätt har ofta en manlig referensram, där det kvinnliga haft lite värde.

Sofia, som är grekiska, betyder vishet och är ett namn på Gud bortom kön. Maria Rönn påpekar att detta inte är ett sätt att ersätta en manlig gud med en kvinnlig gudinna, utan en vidareutveckling, bortom det manliga och kvinnliga.

Gud är något som man som människa egentligen inte kan förstå, men detta något gör att vi människor kan gå omkring på jorden; att det finns en kraft som bär upp hela världen. Gud är något bortom allt det skapade, men samtidigt något som finns i den skapade världen.

I Sofiamässorna har gudstjänstdeltagarna en aktivare roll än i traditionella gudstjänster, Prästens uppgifter är mycket begränsade. Alla sjunger, dansar och gör olika symboliska handlingar. Som med allting nytt har Sofiamässorna blivit kritiserade och har till och med anmälts till domkapitlet och där granskats. I praktiken har man dock kunnat fortsätta med mässorna, som välsignats av biskopen.

Om det goda livet:
När allt stämmer i livet, och när man inte är plågad av olika saker. När livet är möjligt att hantera. När man kan hantera det faktum att människor på jorden lider och svälter, men man ändå kan stå upprätt och inte kompenserar sig med till exempel materiella saker. Det är inte fel att köpa sig något man verkligen vill ha för dyra pengar, men man skall kunna äga utan att vara beroende. Kunna acceptera förluster av ting.

Maria Rönn lärde sig tidigt av en psykoterapeut som uttryckte : "Livet är inte kul". Det är viktigt att lära sig acceptera livets realiteter, men ändå känna att livet är gott, något hon själv har allt lättare för efter fyllda sextio år.

Text: Karin Bengtsson

Intervjudatum 2003-01-14