Tomas Frankell

 

Vem är Tomas Frankell?
Tomas Frankell är författare, föredragshållare och yogalärare. Han har återkommande medverkat i olika livsåskådningssammanhang i tidningar, radio och TV.  

Varför valde vi att intervjua Tomas Frankell?
Tomas är en välkänd profil när det gäller nyandlighet och personlig utveckling. Han har varit och är en inspiratör för många människor som varit intresserade av det fria sökandet kring existentiella frågor.

Om ohälsotalen:
Jag tittar på mig själv och på människor jag möter i olika sammanhang, till exempel på kurser, och frågar vad är det som hetsar oss från att vara i kontakt med vår kropp, med våra inre signaler som gör att vi kan säga ja eller nej till saker och ting. Det finns en slags grundläggande föreställning i vår tid, som säger att egenvärde skapas genom hur du agerar, genom din roll i samhället eller genom din prestation. Det tänkandet är ju så otroligt mycket ett värderingstänkande. Vi lever i en värderingsstege som jag ser det, av bättre och sämre människor. Vissa ska upp och vissa ska ner. När vissa åker upp åker jag ner och när jag åker upp åker de ner. Vi lever i ett skuldtänkande som säger att någon ska vara bättre och någon ska vara sämre.

Jag tänker på detta med reklambudskap. Det finns förstås en bra sida av reklamen, den ger information. Men baksidan är undertexten; du är inte ok som du är, du duger inte som du är. Gör detta för att duga... Detta tänkandet är ju överallt egentligen, där vi hetsas och hetsar oss själv och varandra till ett förhållningssätt där vi träder ur kontakt med kroppen och med oss själva.

Vi träder ur kontakten med känslan av vad vi behöver för att kunna hålla balansen i våra liv. Vad vi behöver för att ha kvar någon slags upplevelse av närvaro. Det är svårt för spiralen dras upp hela tiden. Det vi kallar utbrändhet tror jag är en kollektiv existentiell kris. Jag tror inte alls bara att det handlar om att få ner stresstempot. Jag tror att det är djupare frågor kring vad vill jag med mitt liv, vad gör jag här, Det är klart att i alla kriser finns det en möjlighet men den andra sidan är ju något väldigt tragiskt. Vi kan lätt gå in i förhållningssätt som gör att en djup känsla av värdelöshet tar över och leder oss till en destruktivitet. Om man inte får något stöd eller hjälp i en sådan period, är det ju uppenbart att en mängd människor går under. Du har då ingen annan röst i medvetandet än den som säger att du förlorat jobbet och att du därför är värdelös, du är ingenting längre.

Budskapet som behövs i dag är att du har precis samma egenvärde som innan men det är klart att du kommer att konfrontera smärta av olika slag när du går igenom en kris. Vi är inte förberedda att känslomässig hantera det här. Vi har inte lärt oss. Jag har själv inte lärt mig i skolan hur jag skulle hantera mina känslor. Hur hanterar man att bli avvisad utan att slå folk på käften. Hur hanterar vi detta att vara människa, det har vi inte lärt oss. Jag tror att vi behöver en slags vardagshjälp till medvetenhet om hur vi hanterar det mänskliga. Det är ju här alla terapeutiska skolor, nyandliga rörelser, kyrkan, AA-rörelsen kommer in och säger att vi måste förstå mera av det jag kallar inte-duga-tänkandet.

Om livsåskådning:
Vår livsåskådning är en slags bas. Om jag inte har några verktyg att hantera mitt livs glädjeämnen och svårigheter så att det leder till mognad, blir det en existentiell vilsenhet. Lisåskådning behandlar ju de stora existentiella frågorna kring livsmening och vad är mitt värde som människa. Frågan är, var har jag lagt mitt värde? Har jag lagt det utanför mig själv, har jag låtit någon annan avgöra om jag duger. Har jag låtit reklamen avgöra, jobbet, kyrkan eller kanske new-agevärlden.

Vad är det att odla en respekt för sig själv i nuet och den man är som människa. Jag är helt övertygad om att vi är på väg in i ett mer processinriktat förhållningssätt till livet. Vi accepterar inte längre färdiga och klara trossystem, utan allting måste mötas i en process som ger näring till vårt hjärta. Att ställa sig frågan om min livsåskådning skyddar mig mot verkligheten. Att jag inte orkar se vissa delar av sig själv och istället gömmer mig bakom ett trossystem. Detta leder ju inte till utveckling. Det är väl här som psykologin och psykoterapin kommer in för att hjälpa oss att se oss själva mera klart.

Det ökade intresset för livsåskådningsfrågor har säkert en av sina orsaker i detta med de ökande ohälsotalen. Media har hjälpt till. En hel del av de metoder som syfar till en slags inre transformation har kommit ut i veckopressen. Detta med Qi Gong, meditation och yoga är något allmänt i dag. Det har skett en uppvärdering av insidan, av upplevelsen. Vi har börjat uppvärdera en slags ton av sanning, av intuition. Intuition, frågar vi oss, är det något annat än emotionalitet? Är det något annat än det vi vanligtvis sopar undan som något subjektivt känslotyckande? Jag tror att vi mer och mer kommer att se auktoraktiva personer som står upp för intuition i samhället. Vi kommer att se mer och mer av människor som står upp och berättar om upplevelser som gett goda frukter i deras liv. Detta är ju något som många gånger bemötts med ett nedvärderande eller ett förakt, fått en flumstämpel. Men vi kommer att få se människor från olika bakgrunder som ställer sig upp och säger att det här måste vi lyssna till. Vi måste lyssna till människor som upplevt förändrade medvetandetillstånd, nära döden upplevelser eller vad det nu är. Visst kan vi försöka förklara de här upplevelserna på olika sätt, men det finns något i dessa som har förändrat de här människorna mot en djupare kvalitet och livsmening. Jag tycker se mig se att de här rösterna har börjat höras mer i vår tid.

Om det goda livet:
Jag kommer inte ifrån att det goda livet för mig är att ha en känsla av livslust. En känsla av kontakt som inte är kopplad till något omkring mig som är roligt eller skoj, att det hänt något. Utan en inre spontan känsla av att det är kul att gå upp på morgonen, en känsla av att vila i livet, att vakna och vara tillfreds med sig själv. Att sedan kunna gå ut och se på världen med de ögonen. Då kan ett löv som fångar blicken vara det goda livet. Yogan kan ge mig detta, meditationen kan ge mig detta, möten kan ge mig detta. Det är nog en djupare underström än just bara känslor. Att uppleva att jag är på en plats i mitt liv där jag känner mening, att jag betyder något för människor. Slutligen något som låter så svårt ibland men att vara i kontakt med någon slags människokärlek.

När jag tappar min känsla för öppet hjärta mot mig själv och livet, då har jag svårt att känna att det goda livet finns med mig. För visst, möten, nära möten med andra människor är verkligen en del av det goda livet för mig.

Anledning att känna hopp:
Se på vad som hänt med toleransen till till exempel homosexuella och invandrare. Det är en otrolig våg av humanism som går genom världen. Detta samtidigt som det finns en massa rädsla som slår tillbaka där människor eller grupperingar kring olika trossystem känner sig hotade. Tycker det är otroligt hoppfullt att vi börjat förstå lite mer hur vi människor fungerar. Vad är det inom mig som jag kanske speglar i omvärlden? Att vi börjar ställa oss denna typ av frågor är hopfullt. Vi kanske sakta börjar att få ihop den inre och yttre världen. Drivkraften i en människa som vågar gå den inre vägen och ändå vara agerande i omvärlden, det är menar jag en andlig kvalitet. Jag har sett den hos människor som varit stora inspiratörer för mig. Den här kvaliteten tröttar liksom inte, för de drivs av människokärlek, medkänsla till sig själva och till andra. När den inte slocknar, vad kan väl vara hopplöst då. Men sen har vi väl alla stunder då vi tappar hoppet men det är väl där vi måste finnas för varandra då. Att visa att elden, glöden finns kvar.

En sak som man kan läsa om i många olika böcker men som jag känner att jag kan stå för i dag, är att vad en individ än kan ha gått igenom för svårt, så finns det alltid ett helt rum kvar därinne någonstans. Detta rummet går att nå genom kontemplation eller meditation. Man kan dyka ner i det här rummet av stillhet och hämta energi och kraft för att möta livets utmaningar. I detta rum finns inte min ångest och min oro. Att det här rummet finns inom varje människa är jag fast övertygad om. Detta tycker jag är mycket hoppfullt. Detta skulle man kanske kunna kalla rummet av det goda livet.

Första steget:
Jag kan bara gå till mig själv och fråga hur gör jag i mitt liv för att nå fram till vad som är viktigt för mig. Jo, jag stannar upp. Jag försöker stanna upp och ge mig mer tid, mer tid att hitta mina egna tankar. Detta är viktigt när vi nu lever i en tid av ett enormt informationsflöde. Jag tror att våra egna tankar är kopplade till kreativitet, till nya idéer. De kan vara oväntade och de kan kräva mod att tro på. Om jag aldrig hade möjligheten att tränga ner bakom surret i vardagen och hitta mina tankar, då tror jag inte att jag skulle kunna hålla min källa levande. Så den första frågan man bör ställa sig är nog, behöver jag mer tid att hitta mina egna tankar.

Egen livsregel:
Jag har nog en väldigt enkel livsregel egentligen och det är att jag har bestämt mig för att försöka undvika de här mänskliga fallgroparna att bli bitter, cynisk, gnällig. En nyckel till allt detta som vi så ofta tappar bort är detta med att ha medkänsla med oss själva. Ibland använder jag till och med ordet nåd i detta sammanhang. När människor håller på med sin inre kritiker, sin inre hårdhet, brukar jag ibland fråga; finns det någon nåd med dig själv. Jag har en känsla av att vår största fiende är det inte-duga-tänkandet.

Det är där som vi allihopa på något sätt förenas i vår känsla av att vara värdelösa, att vi inte tror att vi är ok, att det inte går att älska oss. Det här tror jag är grundproblemet. Trots att vi har repeterat detta under så många århundraden och sekler, så tror jag att det kvarstår. Om vi inte har den grunden, detta att vi har en god relation till oss själva, en slags medkänsla, en nåd med vårt nu, där jag är just nu, inte imorgon eller när jag gått fyra kurser i personlig utveckling. Vad är min relation till den som sitter här just nu, med min mänsklighet, min sårbarhet, mina rädslor och styrkor – jag är människa och i den positionen kan jag känna någon slags medkänsla med mig själv. Finns inte detta med mig, då undrar jag hur man kan känna att det goda livet är där.

Text: Hans Ljungqvist

Intervjudatum 2002-12-06