Stefan Edman

 

Vem är Stefan Edman?
Stefan Edman, biolog, författare och en känd svensk miljöprofil. 

Varför valde vi att intervjua Stefan Edman?
Stefan kombinerar ett omfattande naturvetenskapligt kunnande med ett stort humanistiskt patos. Han har hos många människor återuppväckt en känsla av förundran inför tillvarons storslagenhet.

Intervjun i sammanfattning:
Om mental försurning. Rastlösheten, som gör att vi hela tiden är på jakt efter någonting. Inte säkert vad det är vi är på jakt efter men just en jakt. Pengar, prylar, status, om man har råd. Det är kanske inte alla som har råd men många av oss har det. Det här tär ju på naturen, givetvis. Men inte bara på sjöar, skogar och hav, det tär ju också på det här inre landskapet. Stressen, det jag kallar mental försurning, något mycket värre än de sura regnen. Och det här att man känner sig tom och vilsen. Allt det här hör ihop. Kort sagt, det finns inga miljöproblem, men det finns problem någon annanstans. De problemen kan alla människor vara med och lösa, för de handlar om hela livet. Vi är på så sätt alla miljökämpar, fast att man inte sysslar med ph-värden, teknik och gröna skogsbruksplaner och sånt. Det handlar om hela livet, det handlar om det goda livet och hur vi skapar det.

Det goda livet:
Att skapa en rimligare värld handlar alltid om det goda livet för så många som möjligt, utan att föröda för framtida generationer. Att glädjas och förundras över det stora mysteriet. Som Edith Södergran säger i en liten dikt; …marken och blomstren och stenarna talar till barnet sitt språk, och barnet det jollrar tillbaka på skapelsens språk. För att få lite ordning i min hjärna kring de här stora komplexa frågorna, så kör jag med sex spikar som jag hänger upp mina tankar på.

Alla börjar på F. Det är förundran, förståelse, förlåtelse, förnöjsamhet, förändring och förtröstan.

• Förundran. Det första f:et är förundran. Det räcker att ta en promenad genom Tegnérlunden här i Stockholm, som jag gjorde i morse. Där står de gamla vördnadsbjudande träden. Vet inte hur gamla de är, de har stått där länge. Man går fram. Man plockar ner ett litet trött löv och så tänker man på det förunderliga som de här träden har sysslat med hela sommaren. De har hållit Stockholmarna vid liv. De har pyst ut sitt syre så att massor av folk har kunnat hålla hjärtat igång, tänka en och annan tanke, överhuvudtaget har kunnat finnas till. För i varje blad finns det fabriker, gröna fabriker. En forskare har räknat ut att det finns 40 miljoner sådana fabriker på varje kvadratcentimeter. De kallas kloroplaster.
  
  Bill Gates är frånåkt – detta är den viktigaste fabriken i världen. Den gör bland mycket annat syre. Syre är sopan, avgasen. Vilka utsläpp, det är fantastiskt. Där inne börjar våra liv, där inne i bladen. Livet börjar inte på börsen. Det gröna livet, fotosyntesen, den enda produktion som sker i världen. Vi biologer är fasta på den punkten. Förutom fotosyntesen så är resten konsumtion, fast vi kallar det produktion. Vi kallar det oljeproduktion. Det är nys, det är konsumtion.
  
  När man går fram till det här gamla trädet, blir man som ett barn igen. Man känner ömhet, vilka fantastiska organismer. Man går vidare över gräsmattan och tar upp en näva från marken. Det doftar så gott nu på hösten. Det är döden och förgängelsens dofter. De är levande organismer som håller på att äta, äta och bryta ner. Det är vetekornets princip, bryta ner för att möjliggöra nytt liv och så doftar det. Och då tänker jag, där börjar mitt liv. Det är dessa organismer som gör all matjord i världen. Vi är duktiga vi människor med mobiltelefoner och allting. Jag älskar den nya tekniken, framförallt den som kan hjälpa oss att lösa miljöproblem, men jorden kan vi inte göra. Mullen kan vi inte göra. Vi kan hjälpa till, visst, men det är bakterierna som gör jorden och maskarna. Det är en evig sanning att det är så.
  
  Det lär finnas fem miljarder mikroorganismer i en handflata jord. Tro det den som vill, fem tusen miljoner. Nästan lika många som det finns folk på jorden. Där börjar våra liv. Det är gott att tänka på detta. Man går ner till Strömmen och hör vattnet porla. Man tänker på vattenmolekylens fantastiska byggnad. 104 graders vinkel, det är den som gör vattnet unikt. Finns ingen annan vätska på planeten som har de egenskaperna. Lösa, transportera, rena sig självt. Vi har den i kroppen. Blodet är nästan enbart vatten. Blodet som ger oss möjligheten till liv. Den som vill kan känna eller lyssna inåt mot sin kropp och höra havet brusa där. Det är sant. Havet brusar i vår kropp. Allt vatten som vi har i kroppen, och det är mycket, kommer ur oceanerna. Man skulle kunna säga att ur oceaner är vi komna och till haven ska vi åter gå. Det här vattnet spolar kring hjärnan i en speciell fantastisk vätska som finns där. Det är Östersjön, Atlanten, Sargassohavet. Vår kropp som är som ett Venedig. Varje cell i vår kropp utom i huden, är omsluten av kanaler precis som i Venedig. Och inne i alla celler finns det en sjö, cellplasman. Där blir livet till i kroppen. Där finns vatten som är gammalt som jorden självt. Vatten som varit inne i många andra människor och organismer. Vilken gemenskap. Det har varit i dinosaurier, regnskogar, torskar, tång – jag lovar att det kaffe vi dricker består av en och annan molekyl som inte för alls länge sedan fanns ute i Östersjön.
  
  Lövsångaren är så vacker. Det är Sveriges vanligaste fågel på sommaren. Jag kallar den lovsångaren ibland, den har en underbar röst. Den är från Afrika. Den gästar vårt land i 4–5 månader. Älskar, sätter barn till världen och flyger tillbaka. Den flyger 800 mil. Flyger ensam om natten. Navigerar efter stjärnhimlen eller med hjälp av sin magnetiska kompass. Ett mysterium som forskarna sliter med. Den väger bara åtta gram och den kan göra denna resa kanske två, kanske tre gånger. Varje resa kräver den energi som finns i en klick smör på ett frukostbröd. Där har SAS en del att lära… Energieffektiv livsföring. De här små fåglarna är så underbara att tänka på.
  
  Jag nämner alla de här sakerna, tar god tid på det här första f;et, förundran, för här tror jag börjar allt engagemang för mig och väldigt många andra. Inte i moralism, inte i stordia som visar att världen går åt helvete. Inte i gnet, pet och pekpinnar. Det är viktigt och se att vi har rätt att vara glada. Vi har rätt till livslust, vi har rätt till förundrarn och vi ska ta den chansen. Vi ska gå ut och bara vara. Vi ska unna oss det. Lägg mobiltelefonen hemma, stanna klockan en timme då och då. Bara lyssna till skapelsens puls. Att lite grann få ana vårt ursprung. Det är lite som att komma hem från en konstlad tillvaro.
  
  Vi har på trehundra år kastats in i en värld som är helt annorlunda från vårt ursprung. Vi kommer alla, precis som lövsångaren, från Afrika. Från savannen. Därför måste vi på sikt bygga om våra städer. Det finns ett starkt politiskt uppdrag i detta. Men innan vi gör detta måste vi lära oss att unna oss förundran. Jag tror att förundran är vår starkaste drivkraft. Den kan leda till livslust, glädje, hemkänsla, kanske en upplevelse av den gudomliga närvaron. Den kan också leda till ödmjukhet, och det är inte dumt. Det behöver vår kultur mycket av. Det betyder inte att vi inte ska vara smarta och tekniskt finurliga, inte alls. Men vi måste bli ödmjuka igen. Ödmjukhet kan leda till vördnad. Ordet vördnad är släkt med vårda. Den som älskar vill vårda.
• Förståelse. Det andra f;et är förståelse. Hjärtat kommer först, förundran, sen kommer hjärnan. Känslan, helheten kommer först. Sen blir de flesta av oss väldigt intresserade av att veta mer. Att koppla in storhjärna, dra på och lära oss fakta. 
  
  Hur står det till med vår planet? Hur står det till med människors hälsa här i Sverige? Vi vill ha bra analys, hur ser lösningarna ut. Vilka är hindren för att komma fram och skapa det goda livet, vilka är möjligheterna för detta. Det är ett stort ansvar vi har att ta reda på hur det förhåller sig. När jag var i Johannesburg fick jag lära mig att det är så brutalt här i världen att 800 miljoner människor är hungriga varje dag. Trots att det finns mat, att det finns jordar att odla i. Det är inte det det handlar om. Men 800 miljoner kan inte äta sig riktigt mätta.  
  
  En miljard och väl det har inte rent vatten. Varje dag måste de dricka smutsigt vatten. Vatten som för med sig sjukdomar. Fullständigt oacceptabelt. Mer än två miljarder har dålig sanitet, också en sjukdomshärd. Två miljarder har inte elektricitet. Var tredje människa kan inte tända en lampa hemma. Trots att det går att ordna detta. Det är inte det som är problemet. Det finns mycket att lära och förstå.
• Förlåtelse. Det tredje f;et är förlåtelse. Jag tror att det är så att när man blir förundrad, när man älskar livet starkt och sen därefter förstår hur det ser ut, då kommer det tredje f;et, hela den dimensionen, man blir ledsen. Man blir fylld av någon slags delaktighet i allt detta. Det känns fel, jag vill inte vara med i allt detta. Man vill säga förlåt, till vår Herre eller till sin omgivning, till naturen. Vi reser inte väl tillsammans, vi reser fel. När besläktat med förlåt är försoning, som är central i många religioner. Kristendomen har det i sin kärna. Att försonas med sig själv och sin omgivning. Man vill ta emot försoning, för annars orkar man inte leva vidare. Man vill bli av med, inte sitt ansvar, utan sin känsla av förlamande skuld. Ansvaret, utmaningen finns kvar, men man vill inte vara så skuldtyngd att man lägger sig ner och dör. Förlåtelse är att bli upprättad som människa, att få tillbaka sin värdighet. Att bli förlåten från vår Herre eller från sin omgivning, beroende på vilken livssyn man har.
• Förnöjsamhet. Det fjärde f;et är förnöjsamhet. Ett väldigt vackert ord. Jag känner en del sånt folk som är förnöjsamma. En väldig utmaning att odla detta. Jag skulle aldrig säga detta till en människa som har det knackigt. Jag var i Indien för nåt år sedan och såg alla som hade det oerhört knalt. Tyckte dock ändå att de verkade osedvanligt förnöjsamma. Men jag skulle aldrig säga till dem, låt oss vara förnöjsamma tillsammans. Detta är ju människor som behöver hjälp i sin kamp att bli mer nöjda. Däremot skulle jag vilja odla förnöjsamhet för egen del och tillsammans med en ganska välbärgad medelklass som jag umgås med. Vi som har mer eller mindre allt, sett ur ett globalt perspektiv.
  
  Om vi kunde få en mera förnöjsam befolkning i Europa på sikt, så skulle Europa bli mindre tärande i världens ekosystem. Det skulle också vara väldigt bra för det här inre landskapet. Jag moraliserar inte, men handen på hjärtat, vi håller på med ett bedrägeri. Vi jagar hårt i den här livscykeln, 30, 40, 50, sen går kurvan ner. Plånboken, status helst, och en bra konsumtion. Jag tror att det handlar om det här som psykologerna kallar bekräftelse. Jag köper gärna deras analys, fast jag inte är psykolog. Det är mycket bekräftelse. Här är jag, jag är fin, lyckad, tyck om mig. Jag moraliserar inte men det är bara lite tragiskt, det är lite sandlåda över det. Det är tragiskt även för världens ekosystem. 20 procent av världens befolkning håller på och tar för sig 80 procent av de resurser som finns. Framförallt fossila resurser, olja, kol, naturgas. Allt hänger ihop. Det finns inga miljöfrågor. Det är problem någon annanstans.
  
  Förnöjsamhet som något som kommer inifrån. En lugn och sansad övertygelse att förnöjsamhet är en god sak. Det är bra för min hälsa, för naturen. Nu vill jag inte förenkla saker. Jag vet att det finns tusen orsaker till att det ser ut som det gör, men jag tror ändå att det finns en poäng att betona förnöjsamhet. Hörde en sak häromdagen som kanske lät lite starkt men ändå. Hörde att det finns en nekrofili i vår kultur, en kärlek till de döda tingen. Nekros, död. Kände att det fanns lite sanning i detta. När vi kommer till andra kulturer så vet vi att det finns ett annat förhållningssätt till tingen. Då kan i och för sig den svartsynte säga, vänta bara tills de får en välfärdskonsumtion som vi, då får du se hur de blir likadana de. Ja, kanske, men inte säkert. Det handlar om väldigt djupa värden detta, värdefrågor. Vad är viktigt? Livet är kort, vad vill jag prioritera, vad vill jag vara väldigt bestämd på.
  
  Förnöjsamhet är bra för inre och yttre miljö.
• Förändring. Förändring är femte f;et. Om man njuter av livet, av människorna, av skapelsen, då vill man förändra. Det kommer inifrån. Man kan bli väldigt lidelsefull eller man går små steg. Det finns många förändringsbenägna människor, fler än man kan tro.
  
  Mitt jobb är sånt att jag fått komma runt i landet och träffa en massa människor som vill förändra saker till det bättre. Det är ingen som skriver om dem, kommer inte ens i radio. Men de finns och de gör ett bra jobb. Vi kanske själva tillhör dem som vill förändra, bryta upp och göra bra saker. Jag såg även detta på FN-konferensen i Johannesburg. Det finns de som säger att den blev en flopp. Jag tycker det är fel. Den blev inte så vass som den kunde ha blivit. Men det kom goda saker ut av mötena. Hållbar utveckling, kamp mot fattigdomen, att kämpa för det goda livet. Det blev ett handlingsprogram som handlar om att halvera andelen människor som är hungriga, som saknar friskt vatten, som har bristande sanitet. Ett miljöprogram mot kemikalier, program för biståndsfrågor. Det var många företagare där. Kanske tusen, kanske fler. Koffi Annan talade till dem på sitt utmanade sätt och sa att ni har en avgörande betydelse för världens framtid. Ni tillverkar teknik som behövs för att förändra. Bra bränslen, bra fordon, bra material för att bygga med osv. Gör något, bli offensiva. Knuffa fram era nationella regeringar, sätt igång, gör något.
  
  Det var intressant, de finns och de kan uträtta mycket. Och sen fanns det ett beslut om att hela FN's organisation ska handla om det goda livet, det vill säga hållbar utveckling ska nu genomsyra ungefär som jämställdheten allt som FN gör. Ekonomisk tillväxt måste vara hållbar, ekologiskt och socialt. Den ska bidra till ett gott liv för alla. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. För tio år sedan hade ingen talat om detta i världen. Hållbar utveckling var ett begrepp som var okänt för 10–12 år sedan. Förändring i det lilla och i det stora. Det vore fel att inte tala om att det finns förändring. För annars blir det bara suck, det går åt skogen med allt… Det är mentalt fel att bara uppehålla sig vid problemanalys. Det skapar verkligen uppgivenhet och pessimism.
• Förtröstan. Sjätte f:et är förtröstan. Det är en bristvara. En del säger att det i just i Sverige är en väldig bristvara. Vet inte, är inte så internationellt bevandrad att jag kan påstå nåt sånt, men det kanske är så. Jantelagen har kanske pressat upp oss mot väggen, du får inte vara glad lille vän. Nu säger inte jag att det inte finns skäl att misströsta ibland. Finns det andledning till att bli arg, vred, förbannad, då ska man naturligtvis bli det. Det är självklart. Men det finns faktiskt en misströstan som är där alldeles i onödan och som plågar väldigt många. De har kanske inte tid att ta till sig kunskap, de läser bara löpsedlarna. På dessa står det ofta om katastrofer och larm. Nästan varje dag står det så. Detta är den mentala försurningen som är så farlig. Vi ser hur den griper omkring sig och skapar cynism. Därför är det viktig med motkrafter som förundran och försoning. Förundran över att vi finns på denna lilla planet, att det finns liv. All misströstan måste mötas ärligt och med respekt.
  
  Men jag pläderar samtidigt för ett kraftfull arbete kring förtröstan. Det handlar inte om en passiv förtröstan där man sitter i sin teve-fåtölj och låter världen passera, och säger; det ordnar sig nog. Det är en väldigt ytlig form av förtröstan. Vad jag talar om är en förtröstan samtidigt som du är en del av en process så långt du kan och orkar. Kan vara små eller stora saker, det får var och en avgöra. Jag tror till och med att det finns forskning som visar att den som passivt betraktar världen utan att göra något, blir mer pessimistisk, än den som är med i något som är bra och rör sig i rätt riktning.

Att förstärka sin förundran:
Man kan läsa heliga texter, man kan läsa lyrik, man kan lyssna till musik, man kan se på konst. Man kan förstärka det här förundransperspektivet. Och hela tiden samarbeta med naturvetenskapen. Vad kan naturvetenskapen lära oss mer, det är ett brobygge mellan vetenskap och humaniora. Man kan till exempel skaffa boken Keltisk andlighet. Den handlar om den andlighet som spirade på Irland, Skottland och som till slut kom till norden. Finns en vacker bön som fokuserar just på förundran inför mysteriet, om kraften bakom allt.

"Jag är vinden som andas på sjön
Jag är vågen på havet
Jag är viskningen i lövet som rasslar
Jag är solens ljus
Jag är månens och stjärnornas strålar
Jag är kraften i trädet som växer
Jag är knoppen som slår ut i blom
Jag är rörelsen i laxen som simmar
Jag är modet i vildsvinet som kämpar
Jag är snabbheten i hjorten som springer
Jag är styrkan i oxen som drar plogen
Jag är storheten i den mäktiga eken
Jag är tankarna hos alla människor som prisar min skönhet och nåd"

Text:Hans Ljungqvist

Intervjudatum 2002-10-17