Stefan Einhorn

 

Vem är Stefan Einhorn?
Stefan Einhorn är författare och professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet i Stockholm. Han har bland annat skrivit den kritikerrosade boken En dold gud. 

Varför valde vi att intervjua Stefan Einhorn?
Stefan Einhorn är en omtyckt föreläsare när det gäller existentiella frågor inom vården. Han kombinerar en stringent vetenskaplig hållning med ett öppet nyfiket sinne gentemot de stora livsfrågorna.

Intervjun i sammanfattning:
Om ohälsa. Vi lever i ett samhälle som snurrar allt fortare. Ta kommunikationen som exempel. Det tar inte längre flera dagar för ett brev att komma fram, det går på några sekunder. Vi får inte heller enstaka brev till jobbet, det kommer kanske 30 mejl på datorn. Mobiltelefonen gör vidare att vi i princip alltid är tillgängliga. Denna utveckling har givetvis i mångt och mycket varit positiv. Rationaliseringar och effektiviseringar har kunnats göras. Men det kan vara svårt för människor att hänga med. Individen kan lätt hamna i periferin i det elektroniska samhället. Förr hade man sin yrkesidentitet, sin speciella roll, man var en viktig kugge. I dag känner sig fler och fler utbytbara. Jag tror inte främlingskapet är ett generellt fenomen men däremot känslan av att vara utbytbar.

Förr fanns det visa gamla människor att vända sig till och fråga om råd i livsfrågor. I dag är detta satt ur spel. Vi vet inte vart vi ska vända oss när det gäller sånt. Vi har förlorat förmågan att fråga till råds. Jag tror inte vi ska underskatta den möjligheten. Det är en viktig fråga att lösa; hur återför man människor till att fråga om råd, att spegla sig i andra.

De grundläggande behoven i vårt samhälle är tillfredsställda. I ett sånt läge ändras självklart visionen av vad vi strävar efter, vi får nya mål. Jag kan dock inte se att vi lever i ett visionslöst samhälle. På individnivå däremot är jag medveten om att det kan vara ett stort problem vad gäller frågor kring livets mål och riktning.

Den vetenskapliga utvecklingen:
Den vetenskapliga utvecklingen har gett oss fantastiska möjligheter. Vi kan leva allt längre, vi klarar att bota svåra sjukdomar, vi svälter inte i vår del av världen, barndödligheten har halverats i världen på 40 år. Men utvecklingen har också givit oss stora utmaningar, som kärnvapenhotet och miljöförstöringen. Globaliseringen har bidragit till spridningen av epidemier som HIV och tbc. Vi har alltså skapat både möjligheter och risker. Vi balanserar på en knivsegg mellan oerhörda möjligheter och katastrof, undergång. Vår generation och de kommande har ett jättestort ansvar att se till att detta inte går över styr. Det finns faktorer som kan hjälpa oss, som ett utbrett etiskt tänkande. Att vi lär våra barn etik, att vi höjer utbildningsnivån i världen – förutsättningen för demokrati.

Religionen skulle kunna vara till hjälp här; visdom, etik, kärlek till medmänniskan och sökandet efter de stora livsfrågorna. Inom judendomen har man en fråga som man också besvarar själv. Vad gjorde Gud innan Gud skapade denna världen? På detta svarar man: Då gjorde Gud andra världar som Gud sedan förstörde, då Gud ej var nöjd med dem. Om detta nu är sant, får vi hoppas att Gud är så nöjd med denna världen att den inte blir förstörd.

Vetenskap och religion:
Jag tror ej metafysiken är en förutsättning för etiken men jag tror att vi alla bär med oss en mer eller mindre uttalad andlighet. Att alla de flesta inom sig känner att vi bör göra det som är rätt.

Det finns bara en enda sanning men den kan vi söka på flera olika sätt. Vi kan söka den genom vetenskapen, vars metodologi går ut på att vi splittrar upp helheten i små, små bitar som vi sedan försöker pussla ihop igen. Inom religionen tar man det från andra hållet, ett helhetsgrepp, och försöker finna svaren den vägen. Jag tror att vetenskap och religion kan hjälpa varandra. Vetenskapen kan hjälpa religionen att tvätta bort skräpet och vidskepelsen som ansamlats. Religionen kan hjälpa vetenskapen med helhetsperspektivet och att behålla ödmjukheten. Vi kan inte på några vetenskapliga grunder utesluta de metafysiska hypoteserna om en Gud och en mening med skapelsen. I dag finns inga vetenskapliga bevis för eller emot en högre makt. Men jag utesluter inte att det inte kan ändras i framtiden.

Vår vetenskap har existerat i cirka 300 år och vi har lärt oss oerhört mycket. Det är bara det att vi tror att vi är så oändligt kunniga. Det är vi självfallet om vi jämför oss med de vi kan jämföra oss med, djuren. Men om vi tänker oss att den totala kunskapen om allt är som en stor stad, så har vi samlat på oss kunskap i storleksordningen av en garderob i ett av stadens hus. Det finns oändliga vidder kvar att utforska. Det är så spännande. Vad vet vi om ytterligare 300 år eller varför inte 3 000 år? Jag vill inte utesluta möjligheten att de metafysiska frågorna kan bli föremål för vetenskapen. Det behöver inte bli så men behåll ett öppet sinne…

Religion och andlighet:
Jag tror att människan har ett grundläggande behov av andlighet. Att ställa de stora frågorna och söka efter svaren. Att vi har det behovet kan vara evolutionärt betingat, det finns en överlevnadsfördel, att vi ej gått under av ångest och känslor av meningslöshet. Detta hade kunnat leda till hela mänsklighetens undergång.

Människan uppskattas ha funnits i 200 000 år och i början handlade det bara om en liten, liten grupp. Om de hade gått under hade de intelligentaste varelserna i dag varit apliknande individer. Jag tror därmed att det finns en evolutionär vinst med att behovet finns där. Detta behov har inget att göra med om det finns en Gud, och en mening med livet. Om man förnekar detta behov, så kan det få negativa konsekvenser. Det kan ta sig negativa uttryck, som till exempel nazismen och i vissa kommunistiska stater där man dyrkar partiet, parieliten under närmast religiösa former. Jag tycker att vi ska bejaka det andliga behovet och säga att det är ok att känna att livet är ett mysterium. Att det är ok att fundera kring de stora metafysiska frågorna. Tyvärr är det ofta tabu att prata kring dessa frågor. Möjligen en sen lördagskväll efter ett par flaskor vin så lossnar tungans band…

När jag undervisar medicine kandidater kring patienters behov i vården, brukar jag göra en liten enkel enkätundersökning. Jag brukar fråga gruppen hur många som vet om den som sitter bredvid är gift. Då ser man nästan alla händer i luften. Vad de gjorde på semestern. Då ser man nästan alla händer i luften, och sen om han/hon tror på Gud. Då lyfts ett par tveksamma händer i luften. Här handlar det verkligen om ett tabuämne och det är synd. Det är precis som med sexualiteten för 100 år sedan, den var då tabu att prata kring. I dag har vi en öppen hållning kring detta men inte kring andligheten. När man ser på undersökningar som gjorts, så säger 20 procent av befolkningen att de är ateister. Jag har dock erfarenheten att om man skrapar lite på ytan, så finns det till och med då något som man tror på. Man skyr ordet Gud men det finns något större. Ofta är detta något förknippat med naturupplevelser. När man exempelvis är ute i skogen så kan den där känslan komma över en. Men vi är ett privatreligiöst folk, vi pratar ogärna om våra upplevelser.

Viktigt är att hålla isär religion och andlighet. När man är religiös så är man verksam inom en religion, andlighet är något man bär i sitt hjärta. Man kan vara andlig utan att vara religiös. Jag tror som jag sagt tidigare att vi som individer vinner på att bejaka vår andliga sida. En äkta andlighet skadar inte andra eller en själv. Man har gjort undersökningar där man studerat både sjuka och friska personer i fråga om detta. De som är religöst aktiva är mer harmoniska än de som inte är det. Men när de drabbas av sjukdom är inte de religiöst aktiva lyckligare än de som ej är religiöst aktiva. Om man däremot frågar om den inre andligheten med hjälp av olika frågeformulär blir bilden en annan. Det visar sig att de som blivit sjuka och har en inre andlighet är mer harmoniska, upplever mindre smärta och mår överhuvudtaget bättre än de som ej har den inre andligheten. Så vare sig om de religiösa påståendena är sanna eller ej, så finns det en livskvalitet i att ha en inre andlighet. Att bejaka de här sidorna inom sig själv, att hålla ett öppet sinne inför livsmysteriet, att ge sig tid att fundera över dem. Detta är en delkomponent i det goda livet.

Det goda livet:
Man måste göra det som är viktigt. Att sysselsätta sig med något som är viktigt. Man får inte vara rädd att ta det språnget. Att inte fastna i gamla hjulspår, att ta det modiga klivet. Att medvetandegöra sina visioner och försöka genomföra dem. Att göra något som är meningsfullt. Det känns i hjärtat när man gör något meningsfullt. Viktor Frankl, den kände psykologen, sa nåt i stil med att man ej ska sträva efter framgång. Man ska göra det som är betydelsefullt, då kommer framgången av sig själv.. Om man upplever att något känns meningsfullt, ska man gå på det. Givetvis under förutsättning att man ej skadar någon annan.

Om framtiden:
Jag är optimist. Tycker att vi går mot en bättre värld. Jag tror att människor generellt är lyckligare i dag här i Sverige än vad de var för 100 år sedan. Naturligtvis har vi det bättre i dag på många sätt. Jag tror inte att det är någon utbredd känsla av meningslöshet idag. Det finns mycket av lust och mening. På det enskilda individplanet är det viktigt att arbeta med sin förmåga att acceptera det som varit för att kunna gå vidare. Bitterhet kan ses som en själens cancer. Likadant med hat. Det finns ett indianskt ordspråk som säger; om du hatar någon, gräv två gravar. En till dig själv också.

Den egna livsdevisen:
Att arbeta för det som känns meningsfullt. Det är inte säkert att man ser konsekvenserna av sitt handlande. Handlingar sprids som ringar på vattnet. Men man ska göra sitt bästa och vila i det. Kommer att tänka på en gammal taoistisk berättelse som visar på livets komplexitet. Det var en gammal man som bodde med sin son, de hade en häst. En dag rymde hästen och sprang till skogs. Mannens grannar kom då och beklagade sig över det som skett, vilket elände som inträffat. Den gamle mannen sa till dem: hur vet ni så säkert att det är dåligt… Det gick några veckor och så en dag så kom hästen tillbaks, denna gång i sällskap med en flock vildhästar. Den gamle mannen hade nu många hästar. Grannarna kom för att gratulera mannen som haft sådan tur. Den gamle svarade: hur vet ni så säkert att det är bra…. En dag när mannens son skulle rida in en av vildhästarna, bar det inte sig bättre än att han blev avkastad och föll så illa att han förstörde ett ben och blev halt. Grannarna kom och beklagade sorgen över det som hänt. Den gamle mannen svarade: hur vet ni att det är så dåligt… Efter något år blev området indraget i ett krig. Alla unga män kallades in att ge sig ut i ett grymt och blodigt krig. Alla utom den gamle mannens haltande son…

Text: Hans Ljungqvist

Intervjudatum 2002-05-14