Abd al Haqq Kielan

 

Vem är Abd al Haqq Kielan?
Abd al Haqq Kielan är imam och ständig sekreterare i Svenska Islamiska Akademin.
 
Varför valde vi att intervjua Abd al Haqq Kielan?
Islam är den näst största religionen i Sverige i dag. Man räknar med att det finns cirka 350 000 muslimer i landet. Det är viktigt att sprida kunskap om islam för att motverka fördomar.

Sammanfattning av intervjun:
Ohäsotalen. Tror att det här samhället har en så hög stressfaktor nu. Det har skett en avhumanisering och det påverkar naturligtvis oss människor. Såg ett program på Discovery om schimpanser i går. De satt och plockade varandra, de hade närkontakt. Denna närkontakt saknas i dag för många människor. Vi lever i ett högt tempo, på arbetsplatser och i samhället i stort. Vidare är det så att om någon vill göra något på egen hand, dränks han i papper som måste fyllas i. Sett från ett metafysiskt perspektiv så dras vi ner i det materiella på detta sätt. Redan Stagnelius sa i en dikt: \"tungt verklighetens hårda band mig trycka...\".

Den stressande materiella världen gör att vi tappar kontakten med de förmögenheter inom oss som borde vara aktiva.

Kärnfamiljen:
För oss muslimer är kärnfamiljen viktig. Att mamman är med barnen mycket. Något som konstigt nog betraktas som reaktionära strukturer i dagens debatt. Men det är dessa strukturer som mänskligheten har växt upp med, ända fram till 1950 i alla fall. För att en familj ska kunna försörja sig i dag, måste man arbeta 70-80 timmar i veckan. Alla jobbar så mycket de förmår men de har inte mer pengar än en familj för 50 år sedan när bara pappan arbetade. Detta att driva ut kvinnor i förvärvslivet, är ungefär som systemet man har i vissa u-länder. Låt oss säga att spetsen på min blyertspenna går av. Då räcker jag den till en person som bär den till en annan person som vässar den. När vässningen är klar, räcks pennan till ytterligare en person som ger mig den åter. Alla får arbete på detta sätt, men det blir inte mer gjort för det. Det är väl det som skett med den här ideologin som säger att kvinnor ska ut till varje pris i arbetslivet, barnen tar samhället hand om.

En av islams grundprinciper är att mamman tar hand om sina barn. Men som sagt, detta betraktas av vissa som något mycket reaktionärt i dagens samhälle.

Avgudadyrkan:
Jag är i högsta grad intresserad av den andliga aspekten av islam. Vår trosbekännelse lyder \"La ilaha illa-Llah\", vilket betyder att det inte finns någon gudomlighet eller kraft som påverkar ens liv utom Gud. Religionen är till för att driva ut avgudarna ur ens sinne. De tre huvudsakliga avgudarna som folk dyrkar i Sverige i dag, är fortfarande Oden, Tor och Freja. De heter ju inte så längre, men de är principer. Dyrkan av rationaliteten är Oden, förnuftets avgud. Tor står för makten och pengarna, också en betydande faktor i våra liv. Vid sidan av att vi försöker lösa allt med förnuftet, så är tanken att med mer pengar så löser sig alla problem. Detta gör att vi lätt hamnar i ett slags ekorrhjul. Freja är sexualitetens avgud, som dyrkas på annonspelare över hela landet kring jul. Religionen är till för avskaffa avgudadyrkan, därför att den är så skadlig för människan. Den förstör människans sanna kontakt med verkligheten. Rationaliteten till exempel, har aldrig fört människan närmare de andliga livgivande impulserna.

Att tro på Gud:
Det är inte längre normalt att tro på Gud i det svenska samhället. Man uppfattas som lite konstig, knepig om man uttrycker en gudstro. Men om man stänger av den andliga kontakten, stänger man av hjärtats liv, det innersta medvetandet. Man far illa och har inget att sätta emot stressen. De livgivande flödena kommer från Gud, ingen annanstans ifrån. Den stora frågan är om det är möjligt att söka dessa flöden och samtidigt leva i detta samhälle. Det är ett intressant experiment, att se om det går. Det gamla klosterväsendet var ett försök att leva på detta sätt men isolerat från samhället.

Inom islam har vi haft de här stora rörelserna vi kallar för sufismen. De har inte varit klosterbetonade utan väldigt utåtriktade mot samhället. Islam har ju tyvärr i dag blivit mycket svårt att prata om, nästan omöjligt. Ett slags rött skynke... Sufismen står väldigt nära islams hjärta. Det yttre mönstret av islam sharia, betyder att man ska kunna leva ett harmoniskt liv med sina medmänniskor och med Gud. Det är en lag för att man ska kunna skapa ett samhälle som fungerar på det sättet. Den islamiska lagen handlar mycket lite om brott och straff. Den handlar mer om hur man ska bedriva affärer, ingå äktenskap, skifta arv, ta hand om de fattiga, hur man ska be och fasta. Vi ser det så, att om man kunde leva 100 procent efter den lagen, så kan man leva i harmoni med sina medmänniskor och med Gud.

Sufismen har kommit in som ett sätt att leva i uppriktighet från hjärtat, så att lagen inte bara blir ett mekaniskt yttre system. Hjärtat ackumulerar rost genom allt som händer, irritationer och störningar. Vår profet sa att allt har ett putsmedel. Putsmedlet för hjärtat är att komma ihåg Gud, mer och mer hela tiden. Detta för att man till slut ska kunna vara i ett tillstånd där man både fungerar som människa och kan ha en levande kontakt med Gud. Hela den islamiska världen är genomsyrad av urgamla ordnar och brödraskap. De nya fundamentalistiska rörelserna däremot, är frenetiskt mot allt som har med andlighet att göra. Detta leder som vi sett till verkligt otrevliga yttringar, som fanatism och terrorism.

Det goda livet:
De flesta strävar efter ett gott liv, ett gott samhälle. Men desto mer vi strävar, desto större blir kampen mot de krafter som handlar om motsatsen. Vad jag menar är att man inte får mindre problem när man arbetar för en bättre värld, utan tvärtom. Det tål att tänka på. Det goda livet är annars ett samhälle där det inte finns några fattiga som ligger på gatorna, ett samhälle där det inte finns några onödiga inre konflikter, som kanske ger upphov till missbruk av olika slag. Ett gott samhälle är ett samhälle där det inte behövs droger för att vi ska vara pigga och glada. Det är ett samhälle där människorna har en levande relation till varandra. Vi muslimer har haft ett sådant utopiskt samhälle i Medina på profetens tid och århundradena därefter. Detta var ett samhälle som fungerade som förebild för muslimerna. Så småningom så spred sig islam över världen och tyngdpunkten försvann från Medina. Islam har spritt sig utifrån visionen om ett gott liv och hur man förverkligar detta. Lärda muslimer har kommit till olika samhällen och förbättrat dem. De har fått med sig många människor i denna vision.

Det goda livet för den enskilde är att ha en familj som fungerar. Att kunna sitta tillsammans och kommunicera, föräldrar och barn. Att arbeta tillsammans med olika saker. Att utbyta tankar och idéer, där alla kan delta. Jag tror att man måste ha en familj för att kunna ha ett gott liv. Det handlar om en slags enkel harmoni. Men frågan är, å andra sidan, om man verkligen kan ha ett gott liv själv, när det ser ut som det gör ute i världen. Kan vi isolera oss och sitta här och äta jordgubbar med vispgrädde, när folk svälter ihjäl någon annanstans, och säga att vi lever ett gott liv? Ett gott liv är ett liv av engagemang, där man tar itu med de svåra sakerna så gott man kan. Solidariteten är ett viktigt inslag i det goda livet.

Om livsåskådning:
En livsåskådning är på sätt och vis som mental träning inom idrotten, fast i en vidare skala. En livsåskådning är ett sätt att se på livet. Den kan vara god eller ond.

Vårt svenska samhälle är präglat av den kristna ideologin i protestantisk tappning. Det finns saker i den som inte fungerar i dag, till exempel synen på arbete. Man förväntas få ångest och må dåligt om man blir arbetslös. Detta istället för att kanske köpa sig en gitarr och sitta hemma och lära sig spela gamla Bob Dylan-låtar. Det kan man inte göra. Man ska helst sitta med en halvdrucken kaffekopp vid köksbordet och gräma sig för att man inte har något människovärde längre. På så sätt kan en livsåskådning bidra till att man mår dåligt.

Det finns faktorer i alla religioner som kan spåra ur. Inom vissa kulturer finns det livsåskådningar som har inkorporerat märkliga föreställningar om till exempel familjen, som leder till hedersmord. Men har man ingen livsåskådning alls så tror jag att man får svårigheter att överleva överhuvudtaget. Det är kanske där som drogerna kommer in i bilden. Som ett substitut för en integrerad verklighetsuppfattning.

Relationen Gud - människa:
Vi kan aldrig se Gud. Vi kan däremot ha en relation utav närhet till Gud, vi kan närma oss Gud hela tiden. Att vara på väg mot det hållet, gör att man mår bra. Vi muslimer ser inte människan som någon med en gudomlig kärna. Det finns inget av hinduismens tro på människan som en förklädd gudom. Vi ser oss själva som skapade väsen, men som kan få gott i denna och nästa värld, om vi lever efter det mönster vi är skapade efter. Ett slags självförverkligande, om man så vill. Ett fullständigt sådant förverkligande, innebär för oss att man accepterar islam. Då måste man förstå vad ordet islam betyder. Det kommer från ett ord som heter Salama, vilket betyder att ha trygghet, frid och integritet. I överförd bemärkelse, att överlämna sig, att kapitulera. Att överlämna något i oskadat skick. På så sätt kommer vi fram till ett verb som heter Aslama, vilket betyder att underge sig Gud. Islam är egentligen att kapitulera inför godheten i livet. En förtröstan på att livet är ok, att det står under Guds kontroll. Detta är en värre kamp för oss människor än man först kan ana. Man är inympad med att inte riktigt tro på livet. Kan man lösa den konflikten, så har man undergivit sig Gud.

Att söka sanningen:
Alla människor som upplever verkligheten som den är, upplever samma sanning. För mig handlar det om vilka metoder det är som leder en dit om man är fördomsfri. Ja, vilken bruksanvisning som fungerar för att nå denna sanning. Samtidigt är det svårt att förverkliga denna sanning i en social kontext. Islam förbjuder dock munkväsende. Man kan alltså inte isolera sig och leva enbart för den här upplevelsen. Då har man enligt oss inte förverkligat sin religion och sitt band med Gud fullkomligt. Man måste alltså delta i livet för att kunna göra detta förverkligande. Målet är att kunna vara i kontakt med sig själv, sitt sanna vara, och att ha en förtröstan på Gud, även om vi inte kan se Gud. Vår profet säger att man ska vara i den här världen som en resenär. Att man ska vara i världen, men inte vara alltför fäst vid saker som omger en. Livet är bara ett av Guds attribut. Precis om kärleken, godheten, sanningen, verkligheten och barmhärtigheten. Att acceptera Gud innebär att man blir muslim. Så egentligen så är alla som accepterar detta muslimer. De vet kanske inte att det finns en religion som talar om detta, att de tillhör ett sådant sammanhang.

Det är tråkigt med bombardemanget mot islam som vi upplever i dag. Man missar helt de livsbejakande aspekterna som finns i vår religion. Aspekter som handlar om bejakandet av sin mänsklighet, sin sensualitet, samtidigt som man bejakar sin andliga sida. Av tradition är detta något som står i motsats till varandra i det västerländska samhället. Antingen är man andlig och då är man dyster och grå. Eller är man en sensuell person och då är man lite ond men pigg och glad. Inom islam har vi inte den här uppdelningen mellan det sensuella och det andliga. Jag vet t ex inte om vi har samma typ av neuroser. Det skulle vara intressant att undersöka t ex muslimer på Maldiverna och se vad de har för psykiska problem.

Varför blev du muslim?
Tror att det i mångt och mycket är en läggningssak. När jag kom i kontakt med islam första gången, hade jag betat mig igenom en hel del saker. Höll på mycket med religion när jag var liten och sen blev jag väldigt intresserad av filosofi. Tyckte mycket om att läsa Nietzsche och Schopenhauer. Lite intressant med Nietzsche. Han har skrivit fantastiska saker om islam som inte många känner till. Men när jag kom i kontakt med islam första gången, gjorde den islamiska civilisationen ett oerhört starkt intryck på mig. Man säger att man öppnar sitt bröst för islam, och det var så det kändes. Från detta första möte tog det nästan 20 år innan jag tog steget fullt ut bekände islam offentligt och började praktisera islam. Jag visste inte att man kunde bli muslim. Trodde att det var något som hörde till de där länderna därnere i mellanöstern och att vi bara kunde betrakta det hela som något spännande som inte gällde här. Avslutningsvis var jag var intresserad av sikhernas mysticism, som är en slags kombination av islam och hinduism. När jag sen definitivt tröttnade på det hinduiska inslaget, fanns bara islam kvar. Själva idén att det som skiljer en från den sanna verkligheten, är ens ego, jaget. Det finns bara en kraft som är starkare än jaget och det är Gud. Genom att överlämna sig åt Gud, att kapitulera, så börjar man att bekämpa egot på allvar. Den berömde mystikern Rumi har sagt att hela Koranen egentligen bara är en beskrivning av hur man ska kämpa mot sitt ego för att nå Gud. Gud har satt dit egot men bara för att vi ska ha något att kämpa med, och utveckla vår sanna natur.

Text: Hans Ljungqvist

Intervjudatum 2002-11-13