Tatjana Sivik

 

Vem är Tatjana Sivik?
Tatjana Sivik är läkare, docent i psykosomatisk medicin samt legitimerad psykolog och psykoterapeut. Hon startade 1993 IPS Institutet för psykosomatisk medicin i Göteborg.

Varför valde vi att intervjua Tatjana Sivik?
Tatjana Sivik har mångårig erfarenhet av psykosomatisk medicin, både som kliniker och forskare. Hon har skrivit ett flertal läroböcker i ämnen som personlighetsutveckling, psykoterapi och psykosomatik. Tatjana Sivik var arrangör av Världskongressen i psykosomatisk medicin i Göteborg 2001 och hon är president i världssamfundet ICPM, International College of Psychosomatic Medicine. Hon har således en mycket bred kunskap om områden av stor vikt för Det Goda Livet.

Nyckelord under intervjun
Det levda och det upplevda, tiden, vetenskapen – kyrkan, sjukvården, mänskligt liv, smärta, död, samhällsutveckling, global ekonomi, tillväxtökning, konsumtion, hastighet, jämställdhet, utbrändhet-folkrörelse.

Om sig själv
Född i Kroatien 1947, och flyttade vid tjugoett års ålder till Sverige. När Tatjana Sivik var tjugo år dog fadern i en trafikolycka. Denna upplevelse har lärt henne mycket om livets villkor och om döden och hon anser i dag att denna stora sorg samtidigt var en stor gåva. En möjlighet att mitt i den ålder då man anser sig odödlig möta döden och livets villkor. Något som gjorde att hon blev starkt medveten om att man måste förvalta sitt pund i livet, att ta ansvar för och göra det bästa möjliga av sitt liv.

Genom faderns död blev det klart för henne att man måste göra det man vill nu. Det som man väntar med för att man någonstans trots allt har en illusion om att man är odödlig, att man har hur mycket tid som helst till sitt förfogande.

Det gav henne också ett nytt perspektiv på liv och död. Att människor inte är mer döda än man själv gör dem, eftersom de finns kvar i ens inre. Fadern finns kvar och förs vidare genom henne.
Själv känner Tatjana Sivik att hon inte har någon rädsla för döden, och i praktiken är hon redo att dö, sedan hennes yngste son var i övre tonåren. Att dö tidigare, när något av barnen var mindre och beroende av henne hade varit svårt, eftersom det hade påverkat barnen så starkt. Nu när de är vuxna vet hon att de kan leva goda liv utan henne.

Om sambandet mellan kropp och själ
Man pratar i dag mycket om Descartes betydelse för hur vi har uppfattat kroppen och själen som skilda enheter, men Tatjana Sivik menar att vår upplevelse av oss själva är en av orsakerna till denna uppdelning. Som små barn är vi en helhet, men redan tidigt, när vi blir varse vår egen dödlighet, lär vi oss att dela upp oss i två enheter.

Dessa delar är den levda och den upplevda kroppen. I den levda kroppen är vi i nuet, en helhet och ju mer vi kan vara i detta tillstånd desto bättre mår vi. Den upplevda kroppen handlar om idéer, föreställningar, språket, tidsaspekter, uppfattningen om oss själva och världen. När den levda och upplevda kroppen ibland smälter samman sker detta vid upplevelser av hänförelse, förälskelse, naturupplevelse. Då upplöses alla gränser. Vi upplever tillvaron direkt, känner oss som en del av skapelsen och befinner oss i nuet. I detta tillstånd hamnar vi utanför den utmätta tiden (chronos) i ett tillstånd av cairos, den eviga tiden, det omätbara.

Om kampen mellan det mätbara och det omätbara
Tidigare var Gud den objektiva sanningen, men med den moderna vetenskapens intåg, började kyrkan förlora makten alltmer, och kampen mellan det mätbara och det omätbara tog sin början. Genom vetenskapen började man reducera och fragmentera. Detta menar Tatjana Sivik är mycket mänskligt och handlar egentligen om att vi värjer oss från kunskapen om vår dödlighet. Genom att spalta upp allt i små beståndsdelar, som vetenskapen gör, blir vi inte så överväldigade av vår egen dödlighet. Syftet är att smussla undan döden, och de förluster vi gör från den stunden vi föds. Men på köpet förlorar vi både sorg, glädje och hänförelse.

När vi försöker få kontroll över döden på detta sätt, är det egentligen inte större skillnad på om vi använder oss av dessa vetenskapliga och de icke vetenskapliga vidskepelserna - om vi ”knackar i trä” eller använder stetoskop. Det handlar i båda fallen om vår dödsångest, om döden, vår dödlighet, och våra försök att få kontroll över det som vi inte kan få kontroll över.

Först när vi accepterar döden, och vågar dö, kan vi egentligen också leva. Men vi värjer oss ofta eftersom valet vi har i livet ofta inte är mellan gott och ont, utan mellan ont eller värre. Därför väljer vi ofta ont, smärtan, i stället för det som tycks värre, den djupa insikten om vår dödlighet.
Vi förlitar oss i stället på att vetenskapen kan ordna kroppsliga problem, byta ut kroppsdelar, skjuta upp vår dödlighet.

Men livet är och kommer alltid att vara både förluster och hänförelse.

Om att bli människa
När vi föds lämnar vi allt det som är tryggt och reglerat. Vi lämnar detta och slungas ut i friheten. Vi förlorar det trygga för att få möjligheten att bli människa.
Från början är vi ett med vår omvärld och behärskar världen. ”Allt är jag- och jag är allt.” Från denna upphöjda position måste vi uppleva den svåra kränkning det är att lämna vår gudomliga position och lära oss äta, tala, gå. Vi reduceras.

Om religionens och vetenskapens löfte om odödlighet
Kristendomen ger oss ett löfte om att vi med det medvetande vi har i dag skall återuppstå. Sittande vid Guds högra sida med alla behov tillfredsställda. Men egentligen är det inte så stor skillnad mellan detta synsätt och den vetenskapliga fundamentalismen. Slutmålen för både kyrkan och vetenskapen är att förneka död och förluster. Sjukvården satsar på att byta kroppsdelar i hopp om att lura döden. Ytterligheterna inom vetenskapen är kloning och nedfrysning av människokroppar i dödsögonblicket i hopp om att kunna tina upp kropparna när vetenskapen har hunnit i kapp sjukdomen som människan dog av.

Inom vetenskapen tror man bara på det synbara och det mätbara. Det andra förnekar man – det finns inte. Men nya vetenskapliga rön, till exempel kvantfysiken, visar att det synbara och det mätbara bara är en dimension av något som är odelbart. Energi och materia är identiska och olika sidor av samma sak.

Om ohälsa och samhällsutveckling
Om vi på 1600-talet hade kunnat kombinera den tidens tro på Gud som meningen med tillvaron, och den sociala samvaro som fanns då med den moderna medicinska vetenskap som finns i dag, hade dessa olika delar kunnat komplettera varandra på ett positivt sätt.

Människor dog förr där de föddes, livet var inrutat och det fanns en mening med livet, men man hade inget bot vid svåra infektionssjukdomar och liknande som alltid följt människan.
I början av 1800-talet började industrialiseringen. Transportmedel kom, avstånd krympte, farten ökade i samhället. Denna förändring fortskred under 1800-talet. Vid varje tid som präglas av förändring i samhället ser man en ökad ohälsa, och i början av 1900-talet uppkom diagnoser som neurasteni, hysteri, hypokondri. Sjukdomar som uppvisade samma symptom som dagens stressjukdomar.

Samhällsutvecklingen fortskred. Människorna flyttade in till städerna och under så kort tid som 15-20 år gick Sverige från att ha varit ett samhälle med 85 procent bönder till ett samhälle med 20 procent bönder. Under denna tid ökade de psykosomatiska sjukdomarna.

Efter andra världskriget kom Per Albin Hanssons folkhem. Vi fick en god ekonomi, en stabilitet och folkhemmet blev den nya religionen. Den medicinska vetenskapen blomstrade och inriktade sig på att besegra döden. Denna period varade fram till slutet av 70-talet, då det började knaka i fogarna. Den globala ekonomin utan gränser uppstod, med krav på total tillgänglighet dygnet runt över hela jordklotet. Fler produkter skulle göras för färre pengar med mindre personal. Konsekvensen i dag är att vi i Sverige tävlar med slavarbetare i andra länder. Genom att produktionen av varor läggs så långt bort behöver vi inte bevittna deras usla villkor och deras död.

Samtidigt måste vi här hemma gå in i tjänsteekonomin, sälja våra tjänster – sälja oss själva. Det är individen själv som är själva varan. Människan blir produkter, som börjar mätas i tidsenheter. Detta gör att vi förlorar möjligheten att befinna oss i den levda kroppen och i tidlösheten. Vi befinner oss alltmer i den upplevda kroppen och den begränsade tiden, chronos.

I denna tid drabbas vi av stressrelaterade sjukdomar, utbrändhet, som egentligen med ett samlingsnamn borde kallas för vegetativ autonom dysfunktion, det vill säga en organism i obalans.

Om dagens samhälle
I dagens samhälle arbetar vi kortare tid, men tidspressen är större. Om vi försöker stanna och ladda batterierna är vi inte produktiva. Hela tiden skall vi vara aktiva med att arbeta, träna, eller samla på oss mer kunskap. Eftersom vår tid, vi själva är själva varan är eftertänksamhet, stillhet och reflexion bara en kostnad. Och tystnaden kostar allra mest. När vi inte säljer vår tid skall vi konsumera.

Tatjana Sivik konstaterar att talet om ständig tillväxtökning är absurd. Om kravet på dagens tillväxtökning skulle ha tillämpats på hur lång tid det tar att bygga pyramider, med tillväxtstart när de byggdes, skulle pyramiderna i dag byggas på två dygn. Om vi applicerar tanken på ständig tillväxt globalt, skulle detta innebära en katastrof för planeten. Om alla kineser skulle använda en fjärdedel av det toalettpapper vi i västvärlden använder skulle detta innebära att alla träd på planeten skulle vara utplånade på en månad.

Vårt samhälle går fortare och fortare. Snart går det så fort att det står stilla. Tatjana Sivik refererar till en resa hon gjorde med snabbtåg mellan Tokyo och Kyoto i Japan. Tåget tog hon för att kunna se naturen under resan. Färden gick dock så snabbt, att hon i praktiken inte såg någonting av den förbirusande naturen. Snurrar det tillräckligt fort blir centrifugalkraften så stor att människor slungas ut, vilket händer i vårt samhälle i dag.

Om dagens människa
Egentligen skulle barnen vara i kuvös de första tjugofem åren, så de inte tär på sina högpresterande föräldrar. I dag är de första ord ett barn får lära sig förutom mamma och pappa – skynda sig och bråttom.

Vid tjugofem års ålder ska vi sedan komma ut ur kuvösen och vara högproduktiva tills vi fyller sextiofem. Vi ska både konsumera och producera mycket, och se ut som tjugofemåringar. På den sextiofemte dagen skall vi övergå till en pensionärstillvaro, där vi fortfarande ska konsumera mycket, ägna oss åt tennis och golfspel och ta hand om barnbarnen. Vi ska inte kräva någon hjälp, eftersom tjänstesektorn är en tärande sektor. Vid åttiofem-nittio års ålder ska vi falla ner döda på golfbanan utan en dags sjukdom, utan att ha tärt på samhället.

Om sjukvården och tjänstesektorn
Tjänstesektorn producerar mycket tjänster, men anses inte vara produktiva utan endast tärande. Detta skapar negativa cirklar för dem som arbetar inom denna sektorn, och det är inom dessa områden man hittar de allra flesta sjukskrivna. Inom vård, omsorg och skola.

Man har lagt orimliga ekonomiska aspekter på sjukvården. Sjukvården har krav på sig att vara produktiv. För att få en riktigt effektiv sjukvård borde därför idealpatienten vara rejält sjuk och kräva mycket insatser i tjugoåtta dagar, därefter bli fullt frisk eller avlida. Det sista alternativet är det mest lönsamma, eftersom det då visar att vi behöver ytterligare utrustning, ännu en apparat för att kunna ge den optimala sjukvården. Men dagens vårdbehov handlar inte om att skaffa mer avancerade utrustningar till sjukvården utan handlar om människors existentiella tomhet.

Sjukvården har fel verktyg för de sjukdomar som finns i dag -” man sågar med yxa”. Detta gör att känslan av mening och sammanhang minskar för dem som arbetar inom sjukvården vilket bidrar till den ökande ohälsan inom denna sektor.

Tatjana Sivik berättar om medarbetaren som blev påkörd, bröt benet och hamnade på ortopeden. Läkaren som tog emot uttryckte att man äntligen hade fått en riktig patient, någon som man kunde hjälpa med de metoder som stod till buds på kliniken. Sedan fortsatte han, medveten om att medarbetaren arbetade med psykosomatiska problem: ”Ni kan ta hand om åttio procent av dem som sitter i väntrummet”. Men detta innebär ju i praktiken menar Tatjana Sivik att åttio procent av utbudet på den enheten är fel och att de resurser som gick till kliniken hade hamnat på fel ställe.

Om jämställdhet i hemmen och i samhället
17 procent av hushållsarbetet görs av män, och fortfarande görs detta ofta under kvinnans ledning. Detta är en faktor som bidrar till utmattningstillstånd. Ofta blir man mer trött av det som andra inte gör, än det man själv gör. Dessutom bäddar det för konflikter i relationen.

Även i samhället har kvinnor svårt att på allvar vara med och dela på makten. När det blir fler och fler kvinnor i regeringen, ja då flyttar makten till Bryssel.

Om utbrändhet
Tatjana Sivik ser utbrändheten närmast som en folkrörelse. Människor orkar inte och vill inte delta i de krav och den hastigheten som finns i samhället. Och ju tidigare man kliver av stressen desto bättre.

På talet om doktorer som sjukskriver för mycket menar Tatjana Sivik, att egentligen borde inte sjukskrivningarna vara en angelägenhet för doktorer utan något människor skulle ha möjlighet att bestämma över själva, kanske i form av en generell medborgarlön.

Läkarna kan inte bota det som handlar om meningsfullhet i livet med antidepressiv behandling och sjukskrivning utan det behövs andra åtgärder. Människor behöver ha kontroll, samhörighet, känna mening och sammanhang både i sina privatliv och på sitt arbete.

Om det goda livet
Det goda livet består av
det aktiva livet, vita activa
det reflekterande livet, vita kontemplativa
det vilande och reparerande livet, vita regenerativa.

Varje del bör vara åtta timmar av dygnet. Det aktiva livet bör innehålla aktiviteterna både inom det privata livet och arbetslivet, inklusive resorna till och från arbetet. Det aktiva livet har i vårt samhälle fått inkräkta på det reflekterande och återuppbyggande livet. Vi håller på med olika aktiviteter fram till elva på kvällarna och sedan förväntar vi oss att vi snabbt skall kunna somna in. Men när vi har varit så aktiva är våra stresshormoner höga och det krävs att de är låga för att vi skall kunna somna och ha en god sömn.

Vi måste se till att få alla de tre komponenterna varje dag. Vi kan inte sova och vila i efterskott om vi satt detta på undantag en längre tid.

Det goda livet bör vidare innehålla balans mellan många faktorer, tid att stanna upp och ta reda på vad som är viktigt i livet. Att kunna ta till sig sin egen dödlighet.

För sin egen del menar Tatjana Sivik att hon trots ett högt tempo är i grunden en lat person, som inte tar saker och ting på blodigt allvar. Hon lyssnar på signalerna från kroppen, och minskar på aktiviteter om kroppen signalerar att det är för mycket. Detta ger henne inga skuldkänslor, vilket hon tror är viktigt, eftersom skuldkänslor är tröttande att bära på.

Tatjana Sivik menar att hon själv aldrig tänkt på livet i termer av säkerhet. Hon är realistisk angående vad livet är och medveten om sin egen dödlighet, något som hon tror är mycket viktigt för alla människor.

Text: Karin Bengtsson

Intervjudatum 2003-01-21