Vem är Bosse Ivarsson?
Bosse Ivarsson är överläkare/psykiater inom Psykiatrin i Västra Götaland. Projektledare inom nationella handlingsplanens för informationsförsörjningsprojekt inom delområde psykisk hälsa.
Varför valde vi att intervju Bosse Ivarsson?
Dr Ivarsson har i det kliniska utvecklingsarbetet argumenterat för vikten av att patienternas livskvalitet ses som centralt målområde och begreppet livskvalité och det goda livet är viktiga i hans forsknings- och utvecklingsarbete.
Om det goda livet
Jag kopplar detta omedelbart till begreppet livskvalitet och de reflektioner man kan göra kring det. I linje med min lite rebelliska natur så måste jag då samtidigt fråga om det goda livet är något som går att definiera i enkla termer av livsomständigheter, god samhällelig service etc. Det brukar ju ofta bli så när ett stort landsting tänker till, att få ner saker till några enkla principer som man sen kan hantera med någon slags åtgärdsprogram.
Men hur mäter man kvalitén på livet, hur ringar man in det goda livet? Om vi går ut på gatan och frågar ett antal personer om dessa saker, får vi en mängd olika svar. Det goda livet visar sig alltså vara något som har en mängd olika infallsvinklar. Det har en mycket personlig botten. Men så går det ju inte att bedriva forskning säger en del. Vi måste leta efter komponenter som är genomgående i de svar vi får. Jag har en bild som jag arbetat fram och som jag tycker är användbar kring frågan om ett gott liv.
Under början och mitten på 90-talet följde jag på nära håll livskvalitetsforskningen, via artiklar, konferenser, seminarier. Detta tills jag fick en föreställning vad den ibland förvirrande diskussionen handlade om. Det finns två linjer som avtecknar sig starkt i frågan. Den ena är den sociala ingenjörskonstens verktyg, välfärdssystemets verktyg. Ett gott liv kräver ett visst mått av goda levnadsomständigheter. Det kan till exempel vara knepigt att ha ett gott liv om man är totalt utfattig. Vi vet att när vi ordnade bättre levnadsomständigheter i samhället så uppfattades det av många som just ett bättre liv. Men sen finns det ingen automatik som säger att mer och mer förbättrade levnadsomständigheter leder till en upplevelse av en allt högre livskvalitet. Men självklart finns det en grundpott som måste vara uppfylld för att grunden för ett gott liv ska finnas där. Inkomster under en viss lägsta nivå uppfattas hos de flesta som ett stort hinder för upplevelsen av ett gott liv.
Den andra linjen är den hälsorelaterade livskvaliteten. Här har vi själva den fysiska kroppen och den mentala hälsan som det man med instrument försöker mäta livskvalitén med. Här kommer utslaget från vår upplevelse, dvs värker det i kroppen/själen. Jag har varit på konferenser och lyssnat in studier kring svårt psykiskt sjukas upplevelse av fenomenet ett gott liv. Här är det självklart att dimensionen att vara fri från psykiska besvär är mycket viktig - men det är inte allt. Något som är nästan lika viktigt är att vara accepterad som man är, trots diverse olika psykiska besvär. Och relationer som något centralt för att uppleva ett gott liv. Detta är något som oftast inte är tillräckligt uppmärksammat i den hälsorelaterade livskvaliteten. Vidare är det så att när man har ont i själen så kommer existentiella frågor i fokus på ett tydligt sätt. Detta är frågor som inte låter sig fångas i rena hälsofrågor. Och detta är viktiga frågor. Vi vet från aktuella undersökningar att dagens ungdomar upplever stora problem med just meningsfrågan. Frågor som handlar om varför vi är här. Vad jag vill säga med allt detta är att relationer och existentiella frågor är något som måste finnas med när vi ska utröna det goda livets villkor. Det handlar alltså inte bara om att ha god hälsa och se till att skapa goda levnadsomständigheter. Det goda livet har enligt mig fyra stadiga grundpelare; hälsa, levnadsomständigheter, relationer och existentiella frågor. Dessa fyra är alla lika viktiga, ingen mer än de andra. De måste balanseras mot varandra.
En hel bil, eller ett helt liv, rullar på fyra hjul. Den och det blir inte mycket bättre av att hälso- och sjukvården beaktar bara “sitt hjul“ - perspektivet och problemförståelsen måste ses som en helhet - holistiskt.
Text: Hans Ljungqvist
Intervjudatum 2002-12-17
Uppdaterad av: Katarina Lundquist, 2005-08-15 10:58