Kay Pollak

 

Vem är Kay Pollak?
Kay Pollak författare och filmregissör till filmerna Elvis Elvis, Barnens Ö, Älska Mej och Så som i himmelen. 

Varför valde vi att intervjua Kay Pollak?
Kay Pollak har under en lång rad av år åkt runt i landet och givit uppskattade seminarier/föreläsningar kring våra sätt att relatera till varandra. Kay fokuserar på det personliga mötet och hur vi kan upptäcka den kraft som finns i våra personliga tankar.

Om kärnan i budskapet
Jag tror att allt handlar om upplysning och kunskap. När självförtroendet blir större, så går man inte på så mycket lur, som jag kallar det. Jag har ett värde och jag måste lära att värdera mig själv högt. Det är jag själv som har ansvaret för mitt liv och min hälsa. Det är ingen annan som har det. För mig var det ett enormt kliv att inse detta. Det hela börjar med hur jag ser mig själv.

Jag är som många andra uppvuxen med en grundläggande lag som lyder; I am not good enough – jag är inte bra som jag är. Denna lag skapar hur många problem som helst. Det är en lögn ditsatt av en omedveten omgivning. Lagen finns där men det är ingen annan än jag själv som kan ta ansvar för att den ändras. I stort sett alla människor lyder under någon form av liknande lag. Det finns en och annan lycklig människa som undgått, men annars så gäller det i stort sett alla.

Om ohälsa
Den första grunden på ett psykologiskt plan till ohälsa, är föreställningen att jag inte är ok, att jag inte duger. Detta får till följd att jag kanske inte bryr mig om vad jag äter, jag stannar kvar i dåliga relationer och miljöer, i sammanhang där jag värderas lågt. Detta handlar om en slags modern folkhälsoupplysning. Hur ser jag på mig själv, mina tankar och föreställningar om mig själv.

Jag kommer och tänka på en artikel jag läste om ett företag där det fanns stora problem med ohälsa. De flesta som arbetade där var kvinnor och många av dem hade värk av olika slag. Företagsläkaren var vidsynt, så han djupintervjuade dem alla. Han fann att de flesta berättade att de inte kände sig sedda eller ännu värre, dåligt behandlade av den manliga ledningen. Fynden från intervjuerna lyftes fram och ledningen fick gå i en slags utbildning för att lära sig mer om sig själva och sitt sätt att relatera. Efter detta förändrades hälsoläget drastiskt. Nu var det givetvis så på ett annat plan att dessa kvinnor hade en inre lag som gjorde att de inte sa ifrån tidigare, att de fann sig i att bli behandlade så.

Om självbild och självförtroende
När man förändrar sin självbild, sitt självförtroende får det stora konsekvenser. Framförallt blir man inte lika lätt offer längre. Detta gäller på alla nivåer. Ta till exempel föräldrakunskapen. En förälder med god självbild möter och relaterar till sitt barn på ett annat sätt än någon som har en dålig självbild. Speglar sig även i ens livsfilosofi. Jag blir inte lyckligare av ju fler prylar, båtar, sommarstugor etc jag har, utan det handlar om det värde jag tillskriver mig själv.

Vi påverkas av de budskap som ges. Tänk dig att generation efter generation i olika delar av vårt land har upprepat och upprepat mantrat; Jag fattig syndig människa, född i synd… Detta skapar för det första ingen glädje, det skapar en låg självbild. Budskapet är att jag är en människa som ska känna skuld. Att jag känner skuld leder till att jag egentligen inte sant kommer att kunna älska en annan människa eller mig själv fullt ut. Tänk dig istället om man stått och upprepat nåt i stil med; Jag rika fantastiska människa, en gåva till den här världen… Detta kanske låter flummigt och konstigt i våra öron men det hade givetvis skapat en annan grund till självbilden.

I detta sammanhang kommer även de övergripande livsfrågorna in, som vilken typ av gudsbild har jag. Denna påverkar mig hela tiden omedvetet. Jag menar att kyrkan här har en hel del att göra upp med. Den dömande och fördömande guden. Att träda fram och säga: Vi har varit med och skapat detta och vill nu ta vårt ansvar att göra upp med denna föreställning. För mig själv var det ett måste att skifta innebörden i de tre bokstäverna, gud.

Om den egna livsresan
Jag är ute och träffar många människor genom mina seminarier. Berättar då mycket om min egen resa genom livet. Det spelade ingen roll hur många priser och utmärkelser jag fick för mina filmer, den personliga lagen fanns där hela tiden. Alla känner igen sig på något sätt i detta. Det börjar med att man ser över sina inre övertygelser, sina trossatser om sig själv och livet. Det är på denna nivå en sann förändring börjar. När mina trossatser ändras, så ändras också mina spontana reaktioner.

Brukar berätta om det märkliga faktum, att när jag någon gång tänkte gott om mig själv och mådde bra, kom det en väldig rädsla över mig. Kände nåt i stil med; oj, nu kommer det snart att smälla… Alltså, när jag hade goda och kärleksfulla tankar om mig själv, väntade jag mig någon slags bestraffning. Många människor jag möter känner igen sig i detta. Det var en kuslig upptäckt. Att när jag kände mig stolt och lycklig, och det var ingen form av hybris, så förväntade jag mig en bestraffning. Jag menar att botten i denna föreställning finns att söka i den gamla straffande gudsbilden. Detta måste man tänka och reflektera över en stund för att se det klart… Att ha haft en gudsbild som genererar skuld har inte varit hälsosamt.

Om det goda livet
Det goda livet har med glädje att göra. Detta är kopplat till självförtroendet. Att kunna vara tacksam för den jag är. Självförtroendet och förmågan att känna tacksamhet är nyckeln till att kunna uppleva det goda livet. Det är jag själv som har ansvaret för mitt självvärde och mitt självförtroende. Att inte vara offer. I offerpositionen beror allt på de andra. Om bara inte han/hon varit på det sättet så hade mitt liv varit bättre… Det handlar om att ta rodret i sitt eget liv. Offret är en som väljer att inte fatta rorkulten, fastän den sitter där inom räckhåll!

Man kan säga att offret går fri från ansvaret för sitt liv. Alla problem förläggs därute. Detta leder alltid i sin förlängning till skuld och en känsla av olycka. Det kan tyckas jättehårt att säga att man själv har ansvaret för sitt liv; kan du säga…du vet inte hur jag har haft det… Men det är i denna insikt som möjligheten till förändring ligger. Att inte vara offer. Jag minns att jag darrade första gången jag framlade detta; att lycka och glädje är ett val i livet. Det finns människor som haft det långt värre och svårare i livet än det flesta av oss, men som kommit ut utan bitterhet. Titta på Nelson Mandela. Han satt länge isolerad på en fängelseö, men kommer ut och predikar förlåtelse. Vilken förebild… Och detta är viktigt, att söka det positiva exemplet, det som kan ge perspektiv på vårt eget liv.

Om att arbeta med sig själv
Första steget är att ha nyfikenhet på sig själv, att vara nyfiken på denna kunskap. Att dela sin tankar med någon annan, att upptäcka att man ej är ensam. Jag märker detta ofta i samband med mina seminarier, att människor pratar med varandra och upptäcker att de inte är ensamma på sin resa. Man hittar sina trossatser och funderar över om de stämmer. Det är inte viktigt att veta var ifrån de kommer. Det viktiga är att bli medveten om dem och ta ansvaret för dem. Se att jag kan ändra mina trossatser till något som tjänar mig mer i livet.

Trossystemet är likt ett filter som färgar de stimuli jag möter. Låt mig ta ett exempel. Jag har bestämt möte med en person vid klockan nio och han kommer inte. Det är själva situationen. På detta kan jag reagera på olika sätt. Utifrån ett trossystem kan jag kanske uppleva att han struntar i mig, att jag inte är värd att man passar tiden. Detta leder till olika kroppsliga reaktioner, känslor och beteenden. Ett annat trossystem kanske säger att han har fått förhinder, att han säkert hör av sig. Detta leder till helt andra kroppsliga reaktioner, känslor och i förlängningen beteenden. Vi reager alltså inte på situationen utan på trossystemet.

I varje möte med annan människa så finns det en möjlighet att få reda på något om mig själv. Men vi är inte lärda att tänka så. Tvärtom. Allt som dyker upp i mitt huvud i mina möten handlar om den andre. Men jag säger; det är meddelanden till dig själv. Den stora utmaningen är givetvis när den andre väcker starka negativa känslor hos mig. Påstår inte på något sätt att jag alltid klarar av detta. Men faktum kvarstår, det är ett meddelande till mig själv.

Om livets mening
Om livet har en mening…. Vet inte… Just nu är mening för mig kopplat till att känna glädje. Glädje och mening hänger ihop. Om det sen finns någon större mening…? Ibland tänker jag att det kanske är så att var och en av oss har en speciell livsuppgift och när man finner denna så upplever man mening och glädje. Om det är så vet jag inte men det är en trevlig tanke som underlättar här i livet…. Så finns det ju å andra sidan de som tror att livet inte har någon mening, att allt bara är att kämpa och slåss. Man kan ju undra vad en sådan föreställning leder till… Kanske är det så att meningen är att medvetandenivån ska höjas hos oss människor… jag vet inte, men det vore ju en fantastisk mening..

Text: Hans Ljungqvist

Intervjudatum 2002-05-14