Karl-Erik Edris

 

Vem är Karl-Erik Edris?
Karl-Erik Edris, född 1946, är författare, konsult och samhällsdebattör.  

Varför valde vi att intervjua Karl-Erik Edris?
Karl-Erik Edris är en samhällsfilosof som tänkt och funderat mycket kring den moderna västerländska människans situation. Han har konsekvent gått sin egen väg och uppvisat stor integritet i sitt kunskapssökande.

Om sin bakgrund
Har haft en ganska stor bångstyrighetskoefficient i mitt liv. Mådde dåligt i min ungdom, kände att människan är galen och världen på väg åt helvete. Ville inte medverka i det där. Men misantropen i mig tonade bort när jag började syssla med meditation. Började känna att människan är fin, att det finns något vackert med människan och människolivet. Så började jag tänka att nog borde man göra något bra, och sen blev det studier och på den vägen har det gått. Jag ville vara sann mot mig själv och arbeta för att människan ska få vara människa. Så satt jag som spärrvakt i tjugo år, men så gav mig SJ också större intellektuell frihet än universitetet. På grundutbildningen får man tänka som man vill och skriva sina uppsatser men på forskarnivå så måste man tänka som sin handledare. Det kan ju vara en uppenbarelse om man träffar någon som är ens intellektuella storebror eller storasyster. Jag kände mig däremot som att jag blev erbjuden lobotomi, så därför satte jag mig i pendeltågsspärren och översatte, tänkte och skrev. Känner att det är viktigt att jag inte har sålt mig utan att jag har följt det som jag tror är meningen. Sen får man väl se vad det blir. Gäller att ta en dag i taget…

Om ohälsotalen
Tycker att det ligger mycket i vad Sten Åke Cederhök sjöng; Låt hjärtat va´med. Arbetsplatserna är en viktig del i denna problematik. Man ska kunna gå till sitt arbete och få uppskattning för det man gör. Kunna lägga fram förslag och bli lyssnad till. Man kan naturligtvis inte alltid få sin vilja fram, men om arbetsklimatet är bra så kan man alltid lära sig något av det. Om jag arbetar i en sån miljö känner jag mig förstås friskare, det påverkar hälsan. Att känna sig maktlös och manipulerad skaver på en. Och sen har vi detta med rationaliseringar och effektiviseringar så att det ska gå tillräckligt snabbt.

När jag är på mitt ironiska humör brukar jag om tillväxten säga att när man blir tillräckligt rik så får man råd att lösa de problem som man skapade när man försökte bli tillräckligt rik för att få råd att lösa de problem som man skapade när man försökte bli tillräckligt rik för att … Och en vacker dag får vi säkert också råd att lösa utbrändhetsproblematiken som uppstod under resans gång…

Om sjukvården
Det har blivit lite så att, om man tror att man är frisk så beror det bara på att man är dåligt undersökt. Det finns en förhoppning om att man ska kunna reducera människan till en biologisk maskin. Man är väldigt förtjust i att man alltid kan upptäcka någon form av kroppssaftsvariationer och säga nu har vi kommit underfund med hur det hänger ihop och sen ska det regleras. Och det finns ingen ände på detta. Man talar ju om det militärindustriella komplexet men det finns ju ett slags medicinindustriellt komplex. Det man måste ha klart för sig är att för en ekonom inom den här branschen är varje frisk människa en liten men ändock ekonomisk katastrof. Vad man egentligen vill ha är motsvarigheten till prenumeranter, det vill säga tidigt inträdande dödliga kroniska sjukdomar så att man med hjälp av dyra mediciner kan hålla folk vid liv tills de blir hundra år eller så.

För läkarna är det ju dessutom så att det här med placeboeffekten och alternativmedicinen krånglar till det. Man får ju inte bli frisk på fel sätt… Och sen har de ju tagit över lite av prästens roll, och framställer sig som något slags herrar över liv och död, vilket de inte är. De är lika skiträdda som alla andra för hur det här kommer att gå.

Jag menar att sjukvård måste handla mer om den inre människan och hans eller hennes kamp med att förstå meningen med sitt tillstånd. Vad vill livet mig med att jag råkat ut för detta? Det räcker inte med att skicka in den förment slumpmässigt hopkomna materiekombinationen på service. Då finns risken att man i rent teknisk mening kanske är frisk, men man känner sig fortfarande obotad.

Om förändring
Ligger en enorm och underskattad förändringskraft i att ta steg i rätt riktning. Många enskilda människors steg i rätt riktning kan sammantaget ge en väldig förändring. Och en förändring kan komma fort. Det kan vara som med Berlinmurens fall. Bara dagen innan tänkte man: det går nog inte. Det kan vara stora förändringar på gång, och min känsla just nu är att nyckeln till förändring har de små enskilda människorna som blivit berörda av någonting och känner att har vi ställt till det tillsammans så kan vi också göra något bättre tillsammans. Alla de människor som inte bara gör saker för att kunna få ihop till hyran, utan också känner att de vill göra något vettigt. Att möta sådana personer gör att man blir uppmuntrad i sin egen strävan. Man får kanske ett litet tips, och så tar man ett steg i rätt riktning. Så uppstår goda cirklar. Och så rätt vad det är, så kanske det säger ”poff” och så har något nytt och mycket större brutit fram.

Vi människor har massor av outnyttjad god vilja. Men vi behöver hjälp på traven av förebilder som visar vägen. Så att vi alla kan våga börja tro på att det lilla vi kan göra kan bli en viktig del av den goda förändringen.

Om det goda livet eller konsten att svälja en get
Om man ser det från den enskilda människans perspektiv, är det egna livet en ganska komplicerad historia. Man kanske frågar sig hur kunde jag hamna i detta sällskap, hur kunde jag få dessa föräldrar… Det kan ibland vara ganska körigt redan från början. Och så bär vi alla denna väldiga längtan att bli lyckliga…

Som jag ser det är ett centralt tema i människolivet att man måste lära sig att stå i ett lärförhållande till livet. Det händer ju en massa saker på ens livsvandring, som om man först fick frågan så skulle man tacka nej. Vill du ha den eller den sjukdomen, vill du att den eller den olyckan ska drabba dig eller någon av de dina etc. etc. Man skulle givetvis tacka nej om man fick en sådan fråga. Men ”shit happens” som det heter. Och den viktiga frågan i varje liv är hur ska man kunna hantera och smälta det som sker.

Vi har så olika förmåga att göra just detta. En del kan hänga upp sig hur länge som helst på en struntmotgång i 14-årsåldern. Man kanske ältar och ältar; det borde inte ha hänt mig, de borde ha bett mig om förlåtelse … Jag tycker att man i samhället borde ha mer utbildning på förhållningssätt, hur man hanterar livets realiteter. Vi står ofta helt tomhänta och så ger vi folk kemiska medel istället…

Har tillsammans med en god vän kommit på en metafor för detta med att möta motgångar. Både han och jag hade sett filmer på teve om ormar som är bra på att svälja de mest osannolika saker. Jag minns en som svalde en hel get. Då tänkte jag så här: Här går man fram intet ont anande och så tar livet självt ett rejält tag i en och trycker ner en hel get i käften på en. Man känner klövarna i mungipan och man har strån från pälsen mellan tänderna och så är uppdraget: smält. Och klarar man inte av att smälta så blir man bitter och kommer att känna den dävna smaken av osmält get hela livet och man säger att hade det inte varit för det som var då, så hade mitt liv kunnat bli riktigt bra. Det man behöver är alltså någon slags hjälp med ”getsmältningen”. Här tror jag att det sitter många förklaringar till ohälsa. Att vi fått saker nedstoppade som vi inte orkat eller kunnat smälta.

Vi behöver hjälp för att bli livskompetenta, att hitta ett bra förhållningssätt till det som händer och sker. Detta tror jag är mycket viktigare för hälsan än till exempel piller som tar bort magsyran. Man påverkas väldigt positivt i sitt inre när man kan försonas på ett ärligt sätt med svåra upplevelser. Det är alldeles för lite betoning på detta, vi är desperat ute efter yttre lösningar, efter något som för bort oss från våra inre smärtor och upplevelser. Vi behöver lägga mera fokus på det inre livet, att mognadsutveckling är något centralt i det goda livet. Detta borde komma in i skolan. Men det här med utbildning är svårt. Det är en sak att vara lärare i matematik, det gäller ju en teknik, en metod. Men ska man lära människor att förhålla sig till livet, då kan man inte krypa bakom tekniker eller metoder. Då är man ju själv metoden så att säga.

När jag är ute på ledarskapseminarier vill deltagarna ofta ha tekniker och metoder för att bli bra ledare, oavsett hur de är som personer. Men sådana metoder finns inte, utan man leder som man är. Är man en skitstövel bedriver man ett skitstövelledarskap, även om man har munnen full med managementjargong som gör ens ledarbeteende svårkritiserat. Ska man bli en bättre ledare måste man alltså bli en bättre människa, för man är själv tekniken eller metoden i ledarskapet. Det som krävs är alltså av-skitstövlisering.

Det är likadant med läraren och prästen eller andra som har med det inre att göra. Det man lär ut är hur man är som person. Man kan rabbla upp olika teorier, man kan läsa innantill i evangelierna, men man lär ändå ut sitt eget djup och sin egen mognad. Det pratas ju om etik och moral, inte minst i skolan, men man lär sig inte särskilt mycket av prat och teorier. Nej det som är avgörande för en etisk och moralisk utveckling är naturligtvis ett personligt möte, helst en konflikt, med en person som i sig står för en moral. Moralisk utveckling får man genom inre katharsisliknande upplevelser av just möten med personer som står för någonting. Inte genom att man diskuterar och pratar om moralfilosofiska teorier.

Om de livsfilosofiska frågorna
Att rusta människor att bli mer livsmogna. Det var det här den civilisationsbärande visionen gjorde när den fanns. Den kom med regler som handlade om hur man skulle leva sitt liv. Vi har ju inget övergripande sådant som vi tror på längre, inga direkta levnadsregler, hur vi ska förhålla oss till livet som helhet Men alla bär ändå med sig någon form av livshållning, låt vara oartikulerat. Så frågan är ju inte om man ska ha en livshållning eller ej, utan vilken kvalitet det är på den. De livsfilosofiska frågorna är centrala för det goda livet.

Manifestationen av en destruktiv livshållning är ju inte bara att vi skövlar oss själva. Vi skövlar naturen, andra människor och framtiden. Vi säger att de primitiva religionerna hade människooffer, men vad offrar inte vi när vi dyrkar mammon? Det var någon gammal indian som sa att det är först när den sista bisonoxen är skjuten och den sista fisken uppdragen, som den vite mannen kommer att inse att det inte går att äta pengar. Eller är det kanske så att den som har flest prylar när han dör ändå vinner? För ingen kommer ju härifrån med livet i behåll…

Text: Hans Ljungqvist

Intervjudatum 2002-05-13