Ingela Romare

 

Vem är Ingela Romare?
Ingela Romare är filmregissör och har gjort ett femtiotal dokumentärfilmer kring politiska, sociala och existentiella frågeställningar. Ingela var den första kvinnliga eleven på Svenska Filminstitutets Filmskola. Hon är även jungiansk analytiker, utbildad vid C G Jung-institutet i Zürich, där hon även föreläst och hållit seminarier. 

Varför valde vi att intervjua Ingela Romare?
Ingela Romare är en filmregissör med stor integritet, som i en hårt kommersialiserad filmbransch vill förmedla tankar med djupare bärighet kring vår existentiella situation.

Om konst och kultur
Jag är bekymrad över filmens, kulturens, situation i dag. Det har skett en kommersialisering i så hög utsträckning. När konst verkligen är konst ska den hjälpa oss att leva, inte på ett ytligt plan, utan skildra de arketypiska strukturerna; vad det innebär at vara människa. Det behöver inte vara tungt och allvarligt. Kan vara fyllt av glädje och humor, men den visar på vad det innebär att leva som människa i den här världen. Vi känner då igen något djupt inom oss, vi känner igen vår gemensamma mänsklighet. Konsten som en slags spegelfunktion, vi kan få lite hjälp och orientering. Jag ser tyvärr allt mindre av detta i den hårda kommersialiseringen som skett. Kulturen är ett hjälpmedel vi har för att förstå oss själva och världen.

Om religionens funktion
Religionens funktion är att ge bärande myter. Låt oss gå in och se vad den bärande myten inom kristendomen är, låt oss se vad den kan lära oss, istället för att bara kasta ut den. Vi blir annars stående där väldigt fattiga. Själva livet är en växling mellan liv och död, mellan smärta och glädje, mellan dag och natt, mellan död och återfödelse…. Allt detta har vi centralt i vår kristna myt. Att återuppståndelsen går genom döden. Jag tycker att vi gör oss av med de verktyg som kan få oss att förstå att det är på det sättet. Vi lever idag i en helt annan form av myt. Den oavbrutna framstegsmyten. Jag tycker att vi nu tror på att vi bara kan flyga uppåt, uppåt…

Vi hade en stor utställning på Lunds konsthall av Peter Greenaway, som hette Flyga över vatten och byggde på Ikarosmyten. Ikarosmyten handlar om Daidalos, fadern som förfärdigar den här flygkonstruktionen med vilken man ska kunna fly från ön där man är. Han säger till sin son Ikaros: Du måste flyga mitt mellan himmel och hav. Inte för nära havet så att du drunknar, inte för nära solen så att vaxet som håller ihop vingarna smälter. Du ska hålla dig där emellan. Men Ikaros lyssnar inte. Han flyger alldeles för högt och så störtar han. Jag menar att den här myten kan, jag säger kan, ge oss en förståelse hur vi har att hantera vår verklighet. Vi får inte flyga för nära solen, för då störtar vi. I vår tid tycks det ha blivit så att Ikaros är den store hjälten och Daidalos den tråkige bakåtsträvaren som vi inte ska låta oss förtryckas av. Utan vi ska minsann… Vi hyllar Ikaros, det är honom vi ska efterlikna. Är det det som håller på att hända med vår civilisation. Denna väg leder oss i så fall till förstörelse… Myten säger oss att vi måste hitta vår mänskliga balans. Detta gäller både civilisationsmässigt, kulturellt, individuellt, kollektivt…

Om det moderna samhället
I den allmänna tidsandan just nu tycks gälla; bort med alla auktoriteter. Man skiljer inte mellan auktoritärt förtryck och den sanna auktoriteten som bygger på visdom och erfarenhet. Det finns något pubertalt över vårt moderna samhälle. Jag tror att vi måste våga vara konservativa… om det nu är det uttryck man ska använda. Det är en definitionsfråga… Ett annat sätt att uttrycka det skulle vara att våga vara vuxna. Att våga se vad som händer, våga öppna ögonen och beskriva det vi ser och säga så här ska vi inte ha det. Men det är klart, det har hänt att man sagt; åh, vilken moraltant du är, åh vad du kommer och predikar…

Jag ser mycket av det som görs i teve som destruktivt, som nedbrytande för våra själar. Från barns och ungdomars perspektiv så är det vuxenvärlden som visas i teve; vilka värderingar är det som jag ska växa upp med?

Jag har arbetat med teve som fri producent sen slutet av 60-talet, drygt 30 år. Det är en otrolig förändring som skett under denna tid, allt våld som släppts lös, all pornografi. Vi hade aldrig i vårt liv kunnat föreställa oss denna förändring till denna typ av program på 70-talet eller början på 80-talet. Jag var med om övergången till två kanaler 1969. Men det var i och med att de kommersiella kanalerna kom till stånd som det brakade loss. Här kommer frågan om vår psykiska hälsa in. Man har låtit marknaden komma in och ta över. Vi är inte längre medborgare, med och bygger ett samhälle tillsammans, och säger; så här vill vi ha det, det här är min roll i samhället. Vi har blivit, och detta är menar jag otroligt, kunder i Sverige. Och som kund känner du inte mening. Du kan känna dig besviken eller glad över att du gjort ett kap men du känner inte mening.

Man talar om aktörerna på marknaden… Jag har aldrig någonsin sett på mig själv i utövandet av min filmverksamhet som en aktör på en marknad. Jag har sett det så att jag, utifrån min kunskap om film, har kunnat bidra med någonting om hur vi har det tillsammans här i Sverige, för det är huvudsakligen här jag arbetat. Sen behöver jag naturligtvis kunna försörja mig på det. Kunna köpa filmjölk tillräckligt så att jag överlever och att kunna betala hyran.

Med hjälp av min kunskap är jag en del av ett samhälle som jag har vissa visioner kring hur vi kan leva tillsammans. Att kunna lämna efter sig något till nästa generation.

Om manligt och kvinnligt
Den manliga principen står för effektivitet, framåtrörelse, uppåtgående, utvidgning. Den kvinnliga står för att värna och hålla, framförallt att relatera, att stå i förbindelse med. Och också här har vi detta med balans. Den ena principen är ju inte dålig och den andra bra. Det som är dåligt är bristande balans mellan dessa två. De behöver komplettera varandra.

Jag tycker att vi lever i ett patriarkalt samhälle, det menar jag att vi gör. Men jag vill inte enbart beskriva det så att det är män som förtrycker kvinnor, det är en reducerande och osann förklaring. Visst finns det män som förtrycker kvinnor men det finns också kvinnor som förtrycker kvinnor och kvinnor som förtrycker män. Men jag menar att den manliga principen dominerar på den kvinnliga principens bekostnad. Detta är något som vi alla har del i att ändra på. Dessa principer behöver balanseras inom varje individ. Jag tror inte på en kamp mellan könen.

Om mening och hälsa
Upplever man mening finns det en balans inom en, man frågar sig inte hela tiden varför man lever. I det ögonblick man inte upplever mening, försöker man fylla sig med någonting. Människan står inte ut med att leva ett fullständigt meningslöst liv. Har man inte en adekvat mening, har man svårare att ta vara på sig själv i konstruktiv bemärkelse. Man är mycket, mycket mer utsatt för stress, för arbetsnarkomani, för droger, vilket naturligtvis bidrar till att bryta ner ens hälsa. Allt det som man måste kringgärda sig med när man inte upplever mening.

Den moderna människan är väldigt utsatt. Jag såg en intervju i teve med den polske filosofen Leszek Kolakowski, som talade om vår avsaknad av myter, av berättelser som förklarar och orienterar. Vetenskapen kan aldrig ge mening, så ej heller kommersen eller konsumtionen. Kolakowski menade att bristen på mening åstadkommer sår i vår civilisation. Han knöt detta direkt till ungdomars drogproblem. Unga människor som har livet framför sig, knarkar ned sig – varför? Och detta i ett samhälle där vi har ett stort materiellt välstånd. Han menade att detta kommer direkt utifrån att de inte har någon myt, som ger dem mening, att det finns en direkt koppling här emellan.

Om det goda livet
Först vill jag säga att man på ett sätt ska se upp med själva begreppet. Livet är också smärta. Jag tänker på de olika ideologierna under 1900-talet som ville bygga upp det perfekta samhället, den perfekta människan. Men livet slutar i nederlag. Detta visste tidigare generationer. Vi ser det mer som att vi kommer nog att kunna lösa döden. Vi kan kanske frysa ned oss och så kan vi väckas upp en dag igen. Med sådana tankar vägrar vi att se att liv är glädje och smärta, lycka och sorg. För det är så det ser ut, det är det som är livet.

Ibland får jag en känsla av att vi inbillar nästa generation att livet inte ska vara svårt; du har rätt till det och rätt till det… Jag menar att detta är en illusion. Vad ska de sen göra när de upptäcker vad livet är? Det är då som drogerna lätt kommer in i bilden. Som om målet vore att vi skulle kunna bli 200 år gamla, att det skulle vara det goda livet. Andra sidan av detta vore ju en överbefolkning av jorden, kanske med fruktansvärda krig och epidemier som följd.

Ett av de väsentligaste inslagen i det goda livet, är att inse livets begränsningar. Jag menar inte detta som en slags uppgivenhet. C G Jung talade om individuationsprocessen, att bli det som man är menad att bli. Denna process leder fram till, om den går väl, att människan inser sin verkliga styrka och sin verkliga begränsning. Och dessa två saker hör ihop. Om man inte vill erkänna sin begränsning, kommer man heller inte i åtnjutande av sin verkliga styrka. Detta gäller inte bara individuellt, utan också kollektivt.

Om vikten av balans
En annan central del i det goda livet, är balans. Balans i olika avseenden. Detta är väldigt svårt för oss människor i dag, för vi lever i ett samhälle som är så obalanserat. Jag har precis läst boken "Kroppen och själen i balans" av Guy Corneau. En jättebra bok. Han säger att till exempel att utbrändhet på sätt och vis är en gåva till oss. Den visar på att något är väldigt fel. En signal för att vi ska kunna återfinna balansen på ett djupare plan. Om vi inte lyssnar, inte lyssnar till vårt inre, så tar kroppen till detta i självförsvar. Om du inte har balans så faller du. Du snubblar, du ramlar, om man tar det väldigt konkret. Och det är balans på en mängd olika plan. Balans mellan utåtgående aktivitet,och inåtgående reflektion, balans mellan arbete och vila. Var finns vilan, lugnet i dag? Rehabiliteringen, återhämtandet.

Åh, när jag tänker på det kan jag bli sådär… återinför söndagsstängningen, återinför stilla veckan, långfredagen, inte for vi illa av det. Man får väl kanske gå och klaga; åh vad tråkigt, men ingen tar skada av det. Tvärtom, att ha lite tråkigt innebär ju att man får tillgång till vad som händer där inne, istället för att få allt utifrån. Här finns ingen balans. Vi ska välja mellan tusentals saker men vi kan inte få välja tystnad. Det är nästan omöjligt att hitta ett ställe där det är tyst.

Återigen, balans inom olika områden. Vår egen balans i vad vi äter. Att sitta ned tillsammans när vi äter. Till det goda livet hör måltidsgemenskapen. Gemenskap och närhet till andra människor. Att dela glädje och sorg. Att ha ren luft, att ha kontakt med naturen. När jag är ute på landet hör jag kyrkklockorna klockan sex på lördagskvällen. Man ringer in till helgdagsafton. När det är helgdagsafton lägger man ner sitt arbete, då tystnar det. Jag talar inte utifrån någon moralisk ståndpunkt, att nu ska vi gå i kyrkan, utan ifrån att vi tappat något som vi fundamentalt behöver för att få ett gott liv. Jag tror inte att vi behöver mer av någonting för att få det goda livet. Däremot behöver vi ta reda på vad det är vi sprungit ifrån, de skatter vi haft…

Text: Hans Ljungqvist

Intervjudatum 2002-05-21