Eva Kärfve

 

Vem är Eva Kärfve?
Eva Kärfve är docent i sociologi. Hon startade sin bana med att läsa socialantropologi, men övergick därefter till sociologiska institutionen. Hon har senare år intresserat sig för och kritiserat den forskning som gjorts avseende barn med DAMP, där man har lagt en neuropsykologisk förklaringsmodell som orsak till störningarna. Hennes synpunkter har väckt kraftigt motstånd hos förespråkarna för den mer biologiska modellen som är förhärskande. 

Varför valde vi att intervjua Eva Kärfve?
Eva Kärfve hävdar en åsikt som står i motsats till det rådande medicinska etablissemanget. Vad är det som driver henne och vad vill hon säga oss? Att intervjua någon som har modet och civilkuraget att hävda en helt annan åsikt än den rådande är i sig själv en orsak till intervjun. Hur har hon klarat det och vad har det kostat henne?

Nyckelord under intervjun
Makt, politiska beslutsfattare, ekonomisk ojämlikhet, vetenskapliga etablissemanget, forskningsfusk?, mörkläggning, koncentrationsstörning, stress, samhällsklasser, polisanmälan, stöd, barn, natur, oegennyttighet, civilkurage.

Om sig själv
Eva Kärfve är nummer två av tre syskon. Uppvuxen i en företagarfamilj. Som nio-tioåring konverterade hon som enda personen i sin familj till katolicismen. Hon tror själv att den fostran hon fick i klosterskolan har gett henne en kraft att kämpa för det hon tycker är riktigt utan att ta hänsyn till vad det kan kosta henne. En skola i civilkurage. Själv har hon fem barn, vilket ger en förutsättning för det goda livet med en upplevelse av nuet.

Om orsaken till granskning av forskningen kring DAMP/ADHD
När Eva Kärfve tog del av de siffror som tagits fram angående frekvensen av barn med denna typ av störning, som tolkats som hjärnfunktionsstörningar eller hjärnskador, tyckte hon att det var mycket anmärkningsvärt att 10% av alla barn i Sverige bedömdes ha sådana problem. Dessutom tillhörde 8 % de lägre socialgrupperna. Genom att granska forskningen som kommit fram till detta kände hon att hon skulle kunna bidra till att bringa klarhet för de styrande i samhället, som då skulle kunna reagera och agera mot denna sjukförklaring av en stor grupp barn.

Om undersökningen av DAMP/ADHDforskningen
Det Eva Kärfve gjorde var att granska underlaget till den befintliga forskningen. Hon anser sig kunnat visa en rad felaktigheter, som gör att man inte kan dra de konsekvenser man gjort av forskningsresultatet. Bland annat hur stor grupp det egentligen rör sig om. Kan det kanske röra sig om barn, man fångat i en period av stress där koncentrationen varit försämrad, och att forskningsunderlaget i sig varit för bristfälligt för att dra de slutsatser, som gjorts.
Man har inte heller undersökt det faktum att 75 % av barnen med diagnosen kommer från de lägsta sociala klasserna, och att det kanske rör sig om en stressreaktion från de mest utsatta. Kan det vara så att vi fortfarande i samhället har samma tänkande som man hade under till exempel tvångssteriliseringens dagar. Vi tenderar att sjukförklara sociala fenomen och hanterar dem därefter.

Hon har nu även funnit att en uppföljningsstudie som gjorts har rapporterat en svarsfrekvens på 100 procent, vilket är i det närmaste omöjligt att uppnå. Detta har resulterat i en anmälan av de berörda forskarna, för att allt forskningsmaterial noggrant skall gås igenom.

Om vad som hände när rapporten kom ut.Med stor oro har Eva Kärfve insett att man på de högsta styrande nivåerna i samhället inte är intresserade av den information hon fått fram. En trolig orsak är att om man hade tagit informationen till sig hade man varit tvungna att agera på en mera samhällelig nivå mot bland annat den ekonomiska ojämlikheten i samhället.

Hon har också insett att det finns tydliga kontakter mellan de som styr politiskt och det medicinska etablissemanget, som företräder den sjukförklarande linjen, och att man därför på beslutande nivåer hellre lyssnar på företrädare för denna linje.

Hon har fått kritik inte bara från de forskare hon har granskat, utan även för föräldragrupper, vilket har förvånat henne. Själv tycker hon det borde vara positivt att man arbetar för att inte sjukförklara barn, vilket skulle ge mycket större möjligheter att göra något positivt för dem, än om det handlade om reella hjärnskador. Kanske det handlar om att man från dessa grupper är oroliga för minskade resurser och stöd om diagnosen ifrågasätts.
Hon har blivit polisanmäld och man har vänt sig till universitetet för att om möjligt se till att hon förlorar sin akademiska titel.

Grupper som hon upplevt sig få stöd ifrån är läkare, psykologer och lärare. Lärarna har kunnat sätta hennes ifrågasättande och tankar om den psykosociala miljöns betydelse i relation till hur de själva mår, efter de nerdragningar som skett i skolan.

Om hur man borde gå vidare i DAMP/ADHD forskningen
Först borde man undersöka hur stort problemet egentligen är, och sedan försöka definiera vad det egentligen är för problem. Att det finns barn som har uttalade störningar, där man kan sätta en diagnos är inget Eva Kärfve ifrågasätter, men det hon vill ha närmare granskat är vad det handlar om när det gäller den stora gruppen barn.

Om hur man klarar att stå i hetluften
Eva Kärfve medger att det blivit mycket mer belastande än hon trodde när hon påbörjade sin granskning och gav ut sin bok. Hon hade tänkt att det skulle vara turbulens ett par tre veckor, och sedan lugna ner sig, men så har det således inte blivit.

Hon känner dock att hon har stöd i den fostran i civilkurage hon fått i klosterskolan. Det har känts viktigt och meningsfullt för henne att kunna kämpa mot något hon tycker är fel, för en grupp som inte kan tala för sig själv, barnen. Hon har i övrigt varit angelägen om att hålla sitt vardagsliv intakt, som den fembarnsmamma hon är.

Om vad samhället kan göra för att minska stressen för barn och vuxna
I samhället finns ökande klasskillnader och en stor grupp som far illa. Kampen mot fattigdom är viktig eftersom det är extra svårt att leva som fattig i ett konsumtionssamhälle. Man bör göra åtgärder för att minska segregationen på alla plan, bland annat vad gäller boende och skolor.

Om det goda livet
Vi behöver ett jämlikare samhälle. Har man det gott ställt ekonomiskt och socialt lever man ett rikare och friskare liv. Det finns också krafter i världen som arbetar för ett bättre samhälle, men de är tyvärr ännu så längre för spridda för att kunna påverka samhällsutvecklingen mera kraftfullt.
På det personliga planet är det goda livet att vara ute i vackra omgivningar, njuta av barnen, vara närvarande och känna att man lever.

Samhället skapas av oss som lever i det och att vara med i denna process och påverka känns djupt meningsfullt. Det går att förändra, men vi måste först se världen som den är.

Text: Karin Bengtsson

Intervjudatum 2002-05-22