Rikskonferensen Robust samhälle - risker av social karaktär anordnades i Växjö den 1-2 december 2010. Dokumentationen på den här sidan är uppdelad i ett antal kapitel. Klicka på respektive rubrik nedan eller scrolla dig neråt på sidan.

Inledning

Att vi alla är en del i ett föränderligt samhälle har nog inte undgått någon. Terrorbomben i Stockholm och tidigare, kravallerna i Rosengård ökar kraven på myndigheter och samverkansparter inför, under och efter händelserna. Temat för den tredje rikskonferensen Robust samhälle var ”risker av social karaktär”, något som såg ut som en tanke, när man tittar tillbaka på det som har hänt under den senaste tiden.

Under de båda dagarna bjöds besökarna på ett smörgåsbord av föreläsare, bland andra Leif Stenberg, docent i islamologi i Lund, som gav en bild av de komplexa förhållanden som finns när det gäller islam i Malmö. Allt från de olika trosinriktningarna som finns till hur många olika moskéer och hur organiserade dessa är.

Föreläsarna Kajsa Sjösvärd (Länsstyrelsen Dalarna) och Peo Hallin (Malmö högskola) lyfte i sin ena föreläsning fram vikten av att ta med sociala risker och vikten av att samverka, när man gör risk- och sårbarhetsanalyser. Något som man sällan tog med i analyserna tidigare.

Att agera i tid

En av föreläsarna var före detta åklagaren Barbro Jönsson – rikskänd för sin kamp mot den organiserade brottsligheten. Barbro Jönsson som efter sprängdådet mot sitt hem i Trollhättan den 20 november 2007 arbetar på polismyndigheten i Västra Götaland. Barbro berättade om den organiserade mc-brottsligheten och dess nätverk i Sverige och norden. Att det är viktigt att man som privatperson kontaktar polisen om man blir hotad av personer som tillhör den organiserade brottsligheten. Och att man gör det tidigt innan en händelse har gått för långt. Något som enligt Barbro Jönsson även gäller störande grannar eller liknande. Att tidigt säga ifrån och markera när något inte är rätt är enligt Jönsson viktigt för att komma till rätta med eventuella problem. När det gäller risken att komma i klorna på kriminella organisationer så kan gemene man vara tämligen lugn. Det är enligt Barbro Jönsson ovanligt att man som icke kriminellt belastad person får problem med dessa organisationer.

Våldet förändras

Från Södersjukhuset kom Sören Sanz, vårdchef och drivande kraft bakom bland annat antivåldsgruppen i Stockholm och ordförande i anhöriga till våldsdödade (RAV). Sören lyfte fram akutmottagningarna som en spegelbild av samhället. Antivåldsgruppen finns bland annat med i det konsekvensprogram som finns i Stockholm, som låter ungdomar i riskzonen samt redan dömda gärningsmän konfronteras med konsekvenserna av droger och våld. Man arbetar även med föreläsningar om gatuvåldets konsekvenser och som opinionsbilder mot det ökade gatuvåldet. Sören Sanz visade även med hjälp av statistik hur våldet har förändrats, hur allt fler tjejer börjar använda sig av grovt våld. Och att allt fler misshandlas av personer i grupp. Enligt Sören så är det i storstadsområdet störst risk för ensamma ungdomar mellan 15-24 år att drabbas av våld, helgtid mellan klockan 23 och 04.

Antivåldsgruppen består av tolv sjuk- och undersköterskor, victimolog från Stockholms universitet samt en docent och specialistläkare inom allmän kirurgin.

Vem bestämmer vad som är omoraliskt?

Finns det någon som är helt neutral när det gäller värderingar, och hur förskjutningen av våra värderingar ser ut? Det var ett område som Christer Jacobsson från MSB Revinge belyste. Att det som vi tycker är etiskt eller omoraliskt kanske skiljer sig från andra, på grund av bakgrund och kultur eller på grund av tidens förändringar. Enligt Christer Jacobsson är det viktigt att varje myndighet och offentlig organisation håller diskussionen levande vad det gäller de normer som påverkar attityder och beteenden hos enskilda medarbetare och på sikt inom organisationen. Detta då man ofta kan hamna i moraliska dilemman som gör det svårt att vara demokratisk, objektiv och empatisk i sitt yrkesutförande.

Bekräftelseboomen snabbare än politiken

Anders Mildner, journalist och föreläsare, är beroende av bekräftelse berättar han under rikskonferensen Risker av social karaktär. Men han är inte ensam. Han ställer frågan om vad de sociala medierna gör med oss.

Är det inte så att vi skriver våra statusrader på Facebook för att få bekräftelse – och om vi inte får det, vad gör vi då? Ändrar vad vi skriver, antagligen. Men ändrar vi också vad vi gör för att skapa en identitet, ett liv som ger bekräftelse i de sociala medierna?

Som nya inför de sociala medierna reflekterar vi över vad vi gör där men sedan slutar vi med det. De traditionella mediernas filterfunktion är borta nu när alla publicerar information och bilder. Därför blir våra sociala nätverk vårt nya filter för vad vi ska ta till oss och med vilken vinkling. Vi vill ju passa in i vår flock. Klarar mitt liv av att bli ett samtalsämne? Om inte ändrar jag det.

Vi får allt svårare att uppleva ensamma stunder. Till och med på skogspromenaden talar vi, via sociala medier i mobilen, om för vårt nätverk vad vi sysslar med. Vi är bekräftelseberoende och får ett tydligare flockbeteende. Därför kan sådant som händelsen i Bjästa äga rum, där hela samhället vände sig mot den våldtagna flickan och ställde sig på våldtäktsmannens sida för att sedan totalt ändra åsikt, menar Mildner. Narcissismen ökar i samhället, för är det inte så att:

• människor beter sig som kändisar?
• skönhetsoperationerna ökar?
• personer tänker på sina personligheter som varumärken?
• låttexter allt oftare handlar om personen själv?
• kreditkortsskulderna ökar, på grund av att människor vill shoppa sig en identitet?
• hierarkiska organisationer som fackföreningar och partier tappar medlemmar, till förmån för platta ”föreningar”?

Vilka håller vi på att bli? undrar Mildner. Jobb och fritid flyter ihop. Hierarkiska beslut får inte samma tyngd; konsensus blir viktigare. Därför fungerar inte envägskommunikation i sociala medier. Vid risker är sociala medier mycket bra på grund av sin snabbhet. Om man inte är snabb med ny information sprids felaktigheter i stället. Vi är inne i en stor förändring, enligt Mildner. Vi river hierarkier, skapar transparens och demokratisering. Offentlighetsprincipen försvaras av de allra flesta – i teorin – men hur är det i praktiken? Är vi alla lika ivriga försvarare av Wikileaks?

Det är svårt att möta den nya kulturen. Politiken hänger inte riktigt med. Det saknas en politik för de sociala medierna, konstaterar Mildner.

Maktlekar en del av bekräftelseboomen?

Ryska posten känner du kanske till? Men hur är det med invigningsleken, suddgummibögen och nadish/slavleken? Dessa, och många fler, tillhör maktlekarna, berättar Sanna Mohr och Sannie Wedberg som tillhör ALMAeuropa, en organisation som arbetar för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Maktlekar innehåller alltid inslag av våld eller kränkningar. De har alltid funnits men inte i den omfattning som nu. Dessutom har traditionella maktlekar, som ryska posten, blivit allt annat än oskyldiga. Förr frågade man: Handtag, famntag, klapp eller kyss? men nu kan bland annat sexuell penetrering ingå.

Att upptäcka maktlekarna kan vara svårt. Lekarna byter ofta namn och ingen skvallrar. De inblandade tycker att ”vi leker bara” även då lekarna innehåller rent kriminella handlingar. De har ju frivilligt gett sig in i leken och får då leken tåla. De ser sig inte som offer, även om de många gånger mår dåligt av det de utsätts för. De lider av otrygghet, koncentrationssvårigheter, smärta och ärr. Att dra sig ur är ändå inte ett alternativ för då kan man verkligen råka på stryk. Oftast leker barnen och ungdomarna maktlekar med sina vänner. Om de drar sig ur utesluts de ur gruppen och blir då fritt villebråd.

Varför har det blivit så här? Barnen och ungdomarna menar själva att det är kul, säger Mohr och Wedberg. De är uttråkade och behöver en kick. Det är ett sätt att visa dåligt humör, hitta en ledare, hämnas och få respekt. Mohr och Wedberg tror att det beror på att många föräldrar i dag är stressade och inte hinner umgås och ge bekräftelse till sina barn. Det gör att barnen söker behovstillfredsställelsen någon annan stans. Tillsammans skapar de en egen värld, osynlig för vuxenvärlden, av regler, hierarkier – och bekräftelse.

Mohr och Wedberg vill att vi öppnar ögonen för maktlekarna. Mest ”tjuskraft” har lekarna på dem som går i sjunde klass men lekarna förekommer tidigare än så och ända upp i gymnasieålder. När barnen svarar ”vi skojar bara” så ska vi kunna svara ”jag vet vad ni håller på med och det är inte okej”.

Mer om maktlekar går att läsa på

Fruktar vi rätt personer?

Vid så kallade vansinnesdåd, som mordet på Anna Lindh, anklagar många psykiatrin och rädslan för psykiskt sjuka människor ute i samhället ökar, berättar utvecklingschefen i Kriminalvården Martin Grann. Tvärtom vad många tänker sig är det i stället närstående män vi borde frukta eftersom flest mord begås av dessa personer, oftast i det egna hemmet. Att vår rädsla är irrationell finns det fler exempel på. Många är flygrädda men inte rädda för att åka bil, trots att det sker fler olyckor på vägarna än i luften. Det är när konsekvenserna kan bli allvarliga och vi har låg känsla av kontroll som vi blir oroliga, sannolikheten spelar mindre roll.

Grann visade att våldsbrott oftare har med missbruk än psykisk sjukdom att göra. För psykiskt sjuka finns särskild lagstiftning som tillåter förebyggande frihetsberövande. Detta accepteras inte för andra grupper. Ingen har kommit på tanken att till exempel låsa in alla som dricker för mycket alkohol på grund av att det är större risk att de begår våldsbrott.

Samverkan för lyckat integrationsarbete

Mostafa Shurmann är Rosengårdskillen som blev polis, samtidigt som hans bröder blev kriminella. Hans erfarenheter har lärt honom att det som krävs för att lyckas i integrationsarbetet är samverkan mellan flera aktörer: polis, skola, socialtjänst, näringsliv med flera. Och framförallt att barnet blir sett, hört och bekräftat. Det senare gäller allmänt för att ett barn ska lyckas, oavsett förutsättningar.

Shurmann har arbetat fram en samverkansmodell för tidig upptäckt av unga i riskzonen: Informationsinhämtning (kan ske av en lärare till exempel) – Analys (vad behövs för att lyckas?) – Bearbetning – Handlingsplan (få kontinuitet).

Det finns de som anser att det är enklare att göra en kriminell karriär än en hederlig. Alla aktörer måste hjälpas åt att ändra på den bilden, sänka trösklarna och visa på alternativa vägar.

I dag arbetar Shurmann som säkerhetskonsult för Seccredo. Du når honom på mostafa@secreddo.se