Det var fullsatt och mer än det när
Mikael Andersson föreläste på
Palladium. Mikael föddes utan armar och ben efter att hans mamma utsatts för hormoslyr under graviditeten. Det har inte hindrat honom från att leva ut sina drömmar.
I 14 år försökte sjukvården övertyga honom om att proteser var det enda möjliga för att han skulle fungera i samhället. Det var 14 förspillda år, menar Mikael, som ratade proteserna och började träna, mentalt och fysiskt. Inte för att bli ”normal” utan för att klara sig själv utan att vara beroende av andras välvilja och godtycke.
Tankens kraft
Det är tankens kraft som gör det omöjliga möjligt, menar Mikael. Hur man tolkar det som händer i vardagen går att påverka. Genom hård fysisk träning och genom att sätta upp knivskarpa mål klarar han sig numera själv. Han kan resa med flyg, han kan använda offentliga toaletter och han kan byta stift i en häftapparat. Men han kan också köra bil, bära bebisar, spela bordtennis och innebandy, dyka och simma, köra barnvagn, dammsuga, hoppa fallskärm – listan är lång. Han har familj, hustru och fyra barn. Nu är han långt, långt ifrån den institution där vården påstod att han skulle hamna.
– Jag ville inte sitta vid sidan om och titta på, säger Mikael, och får det att låta enkelt. Men det är det förstås inte. Mycket slit och många små vardagssegrar och ett stort mod och tålamod har krävts på vägen.
Föreläsningen var en programpunkt i landstingets hälsovecka 2011. De många leende ansiktena i publiken visade tydligt att Mikaels mod och målmedvetenhet inspirerat åhörarna.
May Olsson