Drabbad mitt i livet

Det var den 17 juli 2009. Gunnar och Monica Lindén höll på att packa som bäst inför fjällsemestern, ett par veckor med golf och fjällvandring väntade. När Gunnar skulle lägga ner lite kläder i resväskan gav plötsligt benen vika. Förvånad och skakig lyckades han ta sig upp, men efter bara en kort stund hände samma sak igen. Väl uppe igen kändes allt som vanligt och Gunnar var fast besluten att fortsätta förbereda för resan. Vad han inte visste då var att han just hade drabbats av en TIA och att han några timmar senare skulle få en stroke. 

– Monica hörde när jag föll och kom in för att se efter vad som hänt. Jag kände mig nästan lite generad inför henne – att bara ramla sådär. Jag ville absolut inte åka till sjukhuset för jag skulle ju på semester, berättar han.
Monica såg att överläppen hängde ner en aning på vänstersidan och därför kontaktade hon sjukvårdsupplysningen. Därefter blev det ambulans till akuten, röntgen och inläggning på sjukhuset för observation. 

En förvarning sedan förändrades allt

– De förklarade för mig att jag hade fått en TIA, en tillfällig propp i hjärnan. Det var ett begrepp jag aldrig hade hört talas om tidigare. Såhär i efterhand visade det sig att jag dessutom tillhörde den procenten som också får en stroke.
En av tio som haft TIA får en stroke inom ett par dagar. Det hände Gunnar redan första natten på sjukhuset. Även om de inte hann förhindra stroke, var det tur att han redan befann sig i sjukvården. Så fort det konstaterats att Gunnar fått en propp i hjärnan, kunde den så viktiga propplösande behandlingen sättas in. Gunnar själv har bara vaga minnesbilder från den natten.
– Det sägs att jag ramlade ihop på toaletten, men det minns jag inget av.
Även om Gunnar inte kommer ihåg exakt vad som hände, förlorade han aldrig medvetandet helt. Det första han riktigt minns var att han inte kunna röra vänstra sidan av kroppen och att han inte kunde prata lika obehindrat som vanligt.
– Jag minns att det var frustrerande att inte kunna prata lika snabbt som hjärnan tänkte. Jag kände att jag inte riktigt hann svara på sjukvårdspersonalens frågor eftersom det tog extra tid för mig.

”Jag är ju inte den typen”

Den där natten förändrades Gunnars liv radikalt. Från att ha varit en mycket aktiv man mitt i livet, behövde han plötsligt hjälp med i princip allt. Bara att vända sig i sängen eller att gå på toaletten själv var omöjligt.
– Till en början var det så klart en stor chock för mig som sedan övergick i en sorg över att plötsligt vara så beroende av andras hjälp. Men det har varit en minst lika jobbig tid för min fru. På henne syntes det ju inget och för henne förväntades ju livet rulla på som vanligt på något sätt.
Gunnar berättar vidare att en del i chocken var svårigheten att komma till insikt med att just han hade drabbats.
– Jag var ju inte 75 år, hade högt blodtryck, var överviktig och åt dåligt. Jag var ju snarare väldigt fysiskt aktiv och hade även den dagen varit ute och sprungit en runda.

En långa väg tillbaka

Efter tio dagar på sjukhuset kom Gunnar till landstingets rehabiliteringsklinik där han började sitt livs mest utmanande resa - resan tillbaka till ett självständigt liv.
– Det var tufft. Jag fick ju lära mig allt från början igen, förklarar han.

Envishet och hård träning gav resultat

Efter cirka en och en halv månad av intensiv träning på rehabiliteringskliniken kunde han succesivt komma hem. Men på dagarna fortsatte han träna på rehab för att få tillbaka styrkan och motoriken. 
– Det kändes ganska otryggt att vara hemma i början eftersom jag fortfarande var så beroende av hjälp. Att gå upp för trappan till ovanvåningen var till exempel helt otänkbart då.
I dag klarar Gunnar det mesta själv, men han har fortfarande kontakt med rehabiliteringen. Varannan vecka tränar han tillsammans med sjukgymnast och arbetsterapeut för att förfina sin finmotorik. Därutöver tränar han själv på gym ett par gånger i veckan. Han är tillbaka på jobbet som ingenjör och arbetar numera 75 procent.
– Det känns fantastiskt att kunna gå och göra det mesta jag vill igen. Jag tror att min envishet och vanan att träna hårt har hjälpt mig dit jag är i dag.  

Med sikte på fjällen

Förutom envisheten har delmålen varit en drivkraft för Gunnar. Det första målet var att kunna gå tio meter utan stöd. Nu är siktet inställt på att kunna vandra en etapp i fjällen med packning inom ett-två år.
När Gunnar tänker tillbaka på sin resa konstaterar han att det har gjort honom mer ödmjuk inför livet.
– Det gäller verkligen att vara rädd om livet! Jag har mycket att tacka min fru för. Om det inte varit för henne hade jag struntat i att söka sjukvård den där sommarkvällen 2009 och då vill jag inte tänka på hur det hade gått, avslutar han.

Fakta om TIA

Fakta om stroke

• De flesta fall av stroke, 85 procent, beror på en propp. En mindre del, 15 procent, beror på en blödning i hjärnan.
• Omkring 30 000 personer drabbas varje år av stroke i Sverige.
• Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige och den vanligaste orsaken till handikapp.
• Medelåldern för kvinnor är 77 år och för män 73 år. Var femte person är under 65 år.
• De som överlever stroke kan få allt ifrån bestående problem som påverkar det dagliga livet, till att bli helt återställda.
• Vanliga men är nedsatt rörelseförmåga, talsvårigheter och problem med att äta och dricka. Inte lika synliga men, men som också är vanliga, är koncentrationssvårigheter, personlighetsförändringar och depression.
• Vanliga symtom är förlamning i ena ansikts- eller kroppshalvan, talsvårigheter och synrubbningar. Vid hjärnblödning är det också vanligt med huvudvärk och kräkningar.
• Andra symtom som kan förekomma är svårigheter att svälja, hålla balansen, svår yrsel och plötslig personlighetsförändring.