Åsa Ossiansson och Anna Bärtås har varit i Kenya för att få en uppfattning om hur somalierna där lever och mår. De har träffat personer som är på flykt och som ska komma till vårt län som anhöriginvandrare. Erfarenheterna blir en hjälp på vägen till förståelse och bästa omhändertagande när somalierna kommer hit.
– Vi har sett sjukhus, skolor och boende och jag tror att vi fått en rätt bred bild av både hälsoläget och levnadsförhållandena, berättar Åsa Ossiansson.
Söndrigt samhälle
Det somaliska samhället är delvis sönderslaget av krig, torka och hungersnöd. Många av de barn som är på flykt har aldrig gått i skolan eller varit i kontakt med hälso- och sjukvård. Vuxna och barn har vandrat och liftat för att komma till flyktinglägren i Kenya. I lägret Dadaab utanför Nairobi finns det 460 000 flyktingar varav 96 procent är somalier, och vissa av dem har varit där i nästan tjugo år.
Har du en tomat? Sälj den
Från flyktinglägren tar man sig till storstäderna för att ansöka om emigrering på ambassaden. Det förutsätter att man kan hitta ett boende och en försörjning i staden. I Nairobi är det stadsdelen Eastleigh som samlat många somalier som är på väg, bland annat till Sverige. De som har anhöriga i Sverige får pengar därifrån som de kan betala sitt boende med.
– Det är små förhållanden och de får ingen hjälp från myndigheter. Men somalierna är otroligt driftiga, säger Anna Bärtås.
– I Eastleigh driver man små butiker, sitter med sin symaskin på gatan – har du en tomat så säljer du den och sen är affärsrörelsen igång. Somaliernas drivkraft att försörja sig självständigt är mycket stark.
Håller ut
Anna och Åsa såg inga tecken på undernäring bland barnen från Somalia. Men hygienförhållandena är inte de bästa – dåligt med vatten och avlopp ger diarréer, damm och luftföroreningar ger luftvägsproblem. Högts på listan av sjukdomar ligger tuberkulos och hiv. Malariasmittan har följt med från Somalia.
– Rätt många är väldigt sjuka när de kommer till flyktinglägret eftersom de håller ut så länge det går innan de ger sig av hemifrån, säger Åsa.
Klaner
Kommer vi att kunna hantera anhöriginvandringen och de ensamkommande barnen i landstinget? Åsa och Anna är inte oroliga för sjukvården: ”Det klarar vi”. Men det behövs somalikunskap. Till exempel om familjebildningen som är annorlunda än vår kärnfamilj; somalierna bildar klaner och icke biologiska barn som ingår i klanen är lika mycket egna barn som de biologiska. Man kanske tar hand om en död släktings barn, ett barn som då inte får anhöriginvandra till Sverige. Detta kan bli svårt, menar Anna.
Individer
Kallelser och exakta tider är inte alltid självklarheter för somalier. Vill man ha sin son omskuren går man till läkaren och väntar tills det finns tid.
– Våra svenska system kommer att kännas väldigt främmande för dem. Samhällsinformation är viktigt. Men när det gäller vården handlar det om samma saker som alltid för oss – att bygga ett förtroende. Att se till individen och att vara öppna för att människor har olika bakgrund, säger Anna.
BAKGRUND: Somalier i Sverige har tidigare inte kunnat ta hit sina barn och anhöriga eftersom det inte varit möjligt att få giltiga pass i landet. Lagen ändrades efter en prejudicerande dom 2012, och nu kan man istället använda sig av ett DNA-test för att styrka släktskapet. I och med det förväntas cirka 16 000 somalier ansöka om att komma till Sverige, av dessa 700 personer till Kronoberg. Blir ansökan om anhöriginvandring beviljad får man sitt uppehållstillstånd direkt.
FAKTA: Gruppen som reste bestod av 13 personer med representanter från landstinget, kommunen, regionförbundet och somaliska kommittén. Syftet med resan var, förutom kunskapsinhämtning, att få en gemensam grund för bästa samverkan i länet.
Anna Bärtås är verksamhetschef för barn- och ungdomskliniken och Åsa Ossiansson är läkare på vårdcentralen Dalbo.
Stort intryck på Kenyaresenärerna gjorde somaliernas sätt att värna om de närstående, men också deras fixande och trixande för att överleva.
I Eastleigh lagar man mat och hänger tvätten på loftgången utanför rummen.
