Nedan hittar du några frågor och svar om organdonation. Har du några funderingar om detta är du välkommen att maila
infogruppen@ltkronoberg.se så publicerar vi dina synpunkter och försöker få svar. Frågorna nedan är besvarade av Ingvar Gustafson, med dr och f d klinikchef anestesikliniken i Växjö.
Kan man försvara att säga nej till att donera organ?
Ja, det ska aldrig kännas som ett tvång. Det finns kulturella, religiösa, traditionella och andra personliga förklaringar som man måste respektera. Men idag är det bara ungefär 10 % av vuxna som är negativa till tanken att donera sina organ. Det är alltså knappast inställningen det är "fel" på. Problemet är istället att mindre än hälften av alla som är positiva har talat om det för någon i familjen, och ännu färre har anmält sin inställning till Donationsregistret. Skälet är nästan alltid att "det har inte blivit av". Det finns en rad förslag till hur man skulle kunna påminna. Till exempel när man ansöker om pass, ID-kort etc. Eller i samband med den årliga självdeklarationen.
Bör det finnas krav på att man själv ska vara positiv till att donera organ för att kunna få ta emot?
Man ska komma ihåg att det är mycket större risk att behöva ta emot ett transplanterat organ än chansen/risken att kunna bli donator efter sin död. Av alla ca 90.000 människor som årligen dör i Sverige är det bara 200-300 som kan bli aktuella för donation (död på intensivvårdsavdelning efter hjärnskada i total hjärninfarkt - s k "hjärndöd") och idag omkring 125 som faktiskt blir det. Å andra sidan leder deras donationer till att omkring 600 andra människor kan räddas till livet eller få ett nytt och bättre liv, eftersom organ från varje avliden donator kan ges till flera behövande mottagare.
Nu visar enkätundersökningarna att dom som kan tänka sig att ta emot ett organ vid behov är ungefär lika många som dom som är villiga att donera, alltså omkring 90 %. Så även om man tycker - som jag själv gör - att det känns naturligt att koppla ihop frågorna om att ta emot med att vilja donera, så kanske inte problemet ligger just där, och därför känns det för mig fel att ställa ett sådant formellt krav på en patient som är i behov av ett organ. Vad tycker du?
Vad innebär ”samtyckesregeln” för organdonation?
Enligt svensk lag finns ett "förmodat samtycke" till organdonation, det vill säga att om den avlidnes vilja är okänd så förutsättes att han eller hon är positiv till att donera. Men i praktiken betyder inte samtyckesregeln så mycket, eftersom det räcker med ett nej från en anhörig för att upphäva det samtycket, eller till och med att anhöriga är oeniga om vad som var den avlidnes egen vilja. I vissa andra länder finns ett donationsregister där bara de som är negativa till donation kan registrera sig, medan vi i Sverige registrerar både positiva och negativa.
Även om samtyckesregeln har tillkommit både för att öka antalet donationer och för att i någon mån underlätta för den sörjande anhörige när den avlidnes vilja är okänd så är det alltid en väldig belastning för den anhörige att direkt efter dödsbudet behöva ta ställning "för någon annan" och sen leva med det beslutet. Därför vill jag gärna också tala om att det enligt min och andras erfarenhet är en tröst för de anhöriga och ett ljus i mörkret att en donation kan komma till stånd, något som vi lär oss av de samtal som alltid förs med de anhöriga en tid efter dödsfallet och donationen.