Bakgrund
På senare tid har kunskapen ökat om att diabetiker i ökad frekvens kan drabbas av symptom från rörelseapparaten. Dessa symptom drabbar främst skuldror och händermen även höfter och andra leder.
Förekomst
Typ-1 och typ-2 diabetiker har nästan samma frekvens av skulderbesvär. Patienterna är vanligen insulinbehandlade och har andra komplikationer såsom retinopati och neuropati. Mer än hälften av patienterna har dessutom besvär från händer och höfter. Risken för en diabetiker att drabbas av bindvävsstramhet anges vara 4-8 gånger större än för befolkningen i övrigt.
Orsak
Diabetiker får generella förändringar i sin bindväv. Hyperglykemi leder till glykosylering av bindväven vilket gör denna stel och oelastisk och känslig för sträckning t ex i ledkapslar. Mikroangiopati dvs skador i de allra finaste blodkärlen medför försämrad mikrocirkulation vilket bidrar till skador och försvårar läkning tex efter sträcktrauma i ledkapseln.
Manifestationer
Handen - Karpaltunnelsyndrom, flexortenosynovit, Dupuytrenskontraktur och "stiff hand syndrome" ses i ökad förekomst hos diabetiker.
- Karpaltunnelsyndrom hos diabetiker kan uppträda antingen på grund av reell kompression av nervus medianus i karpaltunneln alternativt som led i diabetesneuropati eller som del i det diabetiska handsyndromet ("stiff hand syndrome").
- Palmar flexortenosynovit med begränsad flexion och extension av engagerat finger i kombination med låsningar, svullnad och ödem samt värk i handlflatan. Vid flexortenosynovit dessutom ofta en palpabel nodulus samt ömhet över det drabbade fingrets flexorsenskida.
- Det diabetiska handsyndromet med stel hand är vanligt hos såväl typ 1 som typ 2- diabetiker. Det karaktäriseras av stela fingrar vilket omöjliggör att patienten kan lägga handen platt mot ett bord eller liknande. Det kan ge måttlig kontraktur och minskad muskelstyrka men vanligen ej värk.
- Dupuytrens kontraktur drabbar hos diabetiker vanligen lång- och ringfingrarnas flexorsenor. Dupuytrens kontraktur är vanligare hos typ 2-diabetiker än typ 1-diabetiker och är korrelerad till ålder och förekomst av retinopati.
Skuldror - Smärtsamma och stela axlar är vanliga hos diabetiker. Smärtorna är ofta dubbelsidiga och nattlig vilovärk är vanligt. Tillståndet liknar sk Frozen shoulder och det kan vara svårt att skilja tillstånder åt. Diabetesskuldran har rörelseinskränkning speciellt vid inåtrotation, utåtrotation samt vid abduktion och följer ej typiskt kapsulärt mönster. Molvärk samt plötsliga huggsmärtor är vanliga. Förkalkningar vid röntgen av skulderleden är vanligare än hos friska.
Artros
Artros är vanligare hos diabetiker än hos icke diabetiker. Besvären debuterar i yngre ålder än hos icke diabetiker.
Behandling
Vid besvär från händer, framför allt flexortenosynovit, karpaltunnelsyndrom och Dupuytrens kontraktur, skall patienten remitteras till handkirurgiskt intresserad ortoped för bedömnng och terapi. Arbetsterapeut kontaktas vid karpaltunnelbesvär för utprovning av nattskenor och ergonomiska råd. Kirurgi bör övervägas tidigt i förloppet för att förhindra irreveribla nervförändringar.Vid rörlighetsproblem och svullnad i handen kan sjukgymnast eller arbetsterapeut ge särskilda träningsråd och ödembehandling. Vid handproblem som ger betydande inskränkning i ADL kan utprovning av tekniska hjälpmedel vara aktuellt. Vid palmar flexortenosynovit ger senskideklyvning relativt goda resultat.
Vid skulder och höftbesvär ges råd för att minska smärta och spänningar. Detta kan ske genom värme över spänd muskulatur, avspänning samt vila och mikropauser. Undvik och avråd från kraftig styrketräning och träning som ger smärta. Remittera till sjukgymnast med särskild kunskap om diabetes och diabetesrelaterade ledkomplikationer om ovanstående inte skulle ge resultat. All sjukgymnastik måste ske med försiktighet pga den känsliga och sköra bindväven. All träning skall ske smärtfritt. Behandlingstiden är lång vanligen upp till något år. Stort ansvar för träning läggs på patienten själv och kontakterna med sjukgymnasten kan vara mindre täta. Träningen går ut på att öka mikrocirkulationen i vävnaderna och öka elasticiteten i bindväven. Ett av målen är att förbättra patientens rörelsemönster och koordination. Målet är vidare att ge patienten ökad rörlighet, smärtfrihet och en bättre hållning. Patienten får också ökad kunskap om ergonomi och viloställningar