Alla betalaktamantibiotika (penicilliner och cefalosporiner) är beroende av den gemensamma 4-ledade betalaktamringen för sin aktivitet. Alla betalaktamaser verkar genom att hydrolysera denna ring till penicilloinsyra. Det finns mer än 30 olika betalaktamaser beskrivna och sannolikt kommer framgent ytterligare ett lika stort antal att beskrivas. Betalaktamaser kan indelas på olika sätt - efter substratprofil, storlek, plasmidursprung etc. Vissa av dem är inducerbara - dvs produktionen ökar i närvaro av substratet (penicillin). Vissa av dem är exogena, dvs utsöndras som fria molekyler, andra är bundna till cellväggen. Merparten av dem har sin genetiska representation (se nedan) i plasmider medan andra är kromosomalt medierade. Det sk TEM1-enzymet är det viktigaste och mest spridda vilket antagligen beror på att enzymet bärs av en transposon, Tn3, som finns på många plasmider.