Utgångspunkter
Samverkan och samarbete är ett ständigt angeläget arbetsområde. En verksamhets uppdrag är inte möjligt att definiera om det inte finns relationer till andra i omvärlden. Ingen verksamhet existerar enbart utifrån sig självt utan synliggörs i relation till andra. Det betyder att verksamheter på olika sätt berör varandra och är beroende av varandra när man ska utföra sina arbetsuppgifter. En verksamhet som barnpsykiatri existerar i en domän i samhället som engagerar alla, nämligen våra barn och ungdomar. Att alla ska hjälpas åt och göra sitt bästa är självklart när det gäller barn, ungdomar och familjer och här är alla, mer eller mindre känslomässigt involverade. Det betyder att alla gärna engagerar sig och har idéer och synpunkter i frågor som berör barn och barns villkor.
Lokala intentioner
Inom barnpsykiatrin har samverkan med skola och socialtjänst varit en självklarhet länge och under årens lopp har man erfarit såväl goda som problematiska exempel på när det fungerar och när det inte gör det. Medarbetare inom den barnpsykiatriska kliniken har på olika sätt värnat om samarbetet med skola och socialtjänst och har brottats med att utveckla arbetet utåt mot omvärlden, samtidigt som man som klinik inom hälso- och sjukvården ska utveckla sin specialistfunktion och därmed tvingas göra avgränsningar utåt till förmån för utveckling av arbetet inåt.
För att en kliniks inre arbete ska utvecklas och energi skapas i de interna samarbetsrelationerna, är det av vikt att relationerna med omvärlden är tillfredställande goda. Med detta som bakgrund kom verksamhetschefen på BUP-kliniken i Växjö att se möjligheten att kombinera det interna utvecklingsarbetet med ett relationsarbete gentemot omvärlden, i och med de statliga medel som avsattes under hösten 2007. Verksamhetschefen beslutade att söka medel till ett projekt som under två år ska verka som ett barnpsykiatriskt konsultationsteam gentemot skola, socialtjänst och primärvård.
Nationella intentioner
Dessa tankegångar sammanföll med de nationella diskussionerna kring en första och andra linjens barnpsykiatri, där det bl a påpekats vikten av att en första linje byggs upp och/eller förstärks för att möjliggöra en tydligare fokusering på specialistfunktionen inom barnpsykiatrin. Som ett led i att förstärka första linjen bör kompetens från den andra linjen bli mera tillgänglig och anpassad till de lokala förutsättningarna, ha en vetenskaplig förankring och ambition att bidra till utveckling av metodik inom verksamheterna i barns närmiljö.
Specialist - generalist
I en tid då diskussionen kring barnpsykiatrins uppgift framöver allt mer fokuserar på specialisering och nyttjande av resurserna för barn och ungdomar med svårast psykiatrisk problematik, är det av största vikt att finna former för hur kunskap och kompetens samtidigt kan nyttjas för en bredare allmänhet. Vi behöver således växelvisa flöden av kunskap mellan de som arbetar i mer specialiserad verksamhet och de som arbetar i verksamheter som ska möta psykisk ohälsa generellt. Det är viktigt att specialisterna har kunskap om generalisternas arbetsfält och tvärtom. Det innebär att ett konsultationsteam har en viktig funktion som länk mellan specialitén och basverksamheterna vad gäller kunskapsöverföring i bägge riktningar. Kunskap om barns och familjers villkor i närmiljöer och professionellas perspektiv på dessa villkor är till god nytta för specialitén.
Filosofi/förhållningssätt
Att arbeta med relationer är av största vikt. Det vet vi från vårt arbete med barn och familjer. Vi vet också att det krävs en samarbetsrelation eller arbetsallians mellan behandlare och klient/familj för att det kunnande man besitter som behandlare ska komma till nytta. Att förtydliga det konsultativa uppdraget och noga undersöka frågeställningen och vad frågeställaren önskar hjälp med är av stor vikt. Det underlättar själva uppdraget, ökar möjligheten att vara till hjälp och det stärker relationen. Sammanhangsmarkering förtydligar våra respektive roller, hur själva konsultationen går till, under vilka villkor vi samarbetar (möjligheter respektive begränsningar), vilka personer som är berörda och vilka organisatoriska villkor som vi arbetar i.
Den salutogena teorin är väl förankrad inom barnpsykiatrin i vårt län. Betydelsen av att uppmärksamma och utveckla hälsobefrämjande faktorer i människors liv är väl belagt i forskning. Begreppet ”Känsla av sammanhang (Kasam)” är här användbart där fokus är hur livet i vid betydelse är hanterbart, begripligt och meningsfullt. I vårt konsultativa arbete är denna teori integrerad och involverade personers styrkor, förmågor och resurser undersöks och stärks i syfte att utveckla den egna förmågan och kraften (empowerment) samt känsla av egen möjlighet till kontroll i sin livssituation (inner locus of control).
Arbetssätt
Samtalet ser vi som en arena för förändring och att skapa ett samtalsklimat som bygger på tillit, trygghet och förtroende är vägledande. I konsultationerna tar vi som Konsultationsteam ansvar för samtalet. Vi är samtalsledare där nyfikenhet, öppenhet, respekt och fokus på den fråga som är utgångspunkt för konsultationen står i centrum för den dialog som eftersträvas. Som ”hävstång” för förändring inom ramen för samtalet använder vi oss av reflektion. Vi arbetar två och två där en är ”intervjuare” och en är ”reflektör”. Att växla mellan positionerna att vara i dialog med intervjuaren och övriga deltagare i den egna verksamheten och att lyssna på intervjuarens och reflektörens samtal om det samtal man själv ingått i, kan fungera som en hävstång i det förändringsarbete som ett samtal kan utgöra. Hävstången (reflektionen) kan ge ett lyft åt det redan sagda så att de som lyssnar kan betrakta sin egen beskrivning (berättelse) på ett nytt sätt eller i ny ”dager” och i och med det erbjuda en ny förståelse och öppna för nya sätt att förhålla sig eller hantera den situation som är rör frågan för konsultation.